Sommarfönster

En god existens

Solen letar sig in i vårt sovrum och lyser rakt in i mitt ansikte. Utanför sjunger vårfåglarna för fullt i ekskogen och vår stora syrenbuske gör allt för fylla luften med ljuvliga aromer. På en millisekund är jag i tanken tillbaka i den lilla sommarstuga som min släkt bott i generationer under sommaren. Rosenrummet, det rum som jag oftast hamnade i, hade en särskild doft och utanför fanns syrener. Även där i stugan letade sig solen in tidigt om sommarmorgnarna och lyste på tapetens snirkliga rosor.

Jag, som fyller år mitt i sommaren, blir ofta bortglömd då de flesta är bortresta eller på semester. Men i Bankeryd, i stugan, i rosenrummet låg jag tidigt varje juli den 25:e och lyssnade efter steg i storstugan.

Goda upplevelser som senare blir goda minnen är en del av en god existens. Nu ser dock inte ett liv ut så hela tiden.

Goda upplevelser som senare blir goda minnen är en del av en god existens. Nu ser dock inte ett liv ut så hela tiden. Att existera – att leva – innebär att vi hela tiden utsätts för risken att bli svikna, att bli offer för dåliga avsikter, att uppleva misslyckanden eller kärlekssorg, men också att vi upptäcker brister hos oss själva, brister som kan utvecklas till missbruk eller osunt kontrollbehov.

I Missionskyrkan har vi under ett antal år firat sinnesro-gudstjänst varje onsdag, direkt efter sopplunchen. Denna gudstjänst är välbesökt och egentligen borde vi alla besöka den då och då, för ingen av oss går igenom livet med endast goda upplevelser.

I sinnesro-gudstjänsten blir vi både utmanade, uppmuntrade, utrustade. Leds till en vila hos Gud – som får möjligheten att vara vår större kraft, den som gör det vi inte orkar själva. Vi behöver alla existentiella verktyg för vår vardag och,  vill vi följa Jesus där, så lämnas vi inte ensamma.

I Sverige har det under lång tid upplevts som skämmigt att tala om Gud, tro och religion men de tiderna håller antagligen på att skifta ganska ordentligt. Den falska kopplingen att vetenskap och tro står emot varandra, eller att en religiös människa behöver en slags snuttefilt blir alltmer osannolikt i den nya värld som växer fram ibland oss. Gud är på allvar på väg in i vår svenska kontext och vårt medvetande igen.

Särskilt tydligt blir detta i mötet med Alphagrupper, sinnesro-gudstjänstdeltagare och i tidningsartiklar och debatter som pågår. För i vårt fantastiska välstånd är det något som skaver. Något ekar tomt. Något som inte går att fylla med ytterligare en uppdatering eller en ny pryl.

Vi, homo sapiens, är en meningsskapande och gemenskap törstande varelse, vi är konstituerade så. Därför tror jag att den kristna kyrkan med sin gemenskap och sina eviga skatter nu kan kliva fram och erbjuda vår tid och vårt samhälle den bästa av existentiell vägledning.

Kyrkan har gång på gång visat sig kapabel att bidra till läs- och skrivkonst, demokrati, humanism, modern vetenskap och sjukvård. Ofattbara kulturella världen. Men bäst är hon, kyrkan alltså, när hon i en människas lilla och enkla vardag berättar att du är älskad, för evigt omsluten av livets Gud så att du , hur du än ser på dig och vad livet och människorna än har kallat dig, har ett absolut existentiellt värde.

Och ja, det kom gratulanter genom storstugan in i mitt rum med fika och presenter och det åskade som vanligt på min födelsedag och sommaren utanför mina gamla fönster var utan vare sig början eller slut, åtminstone i mina minnen.

Krister Liljegren, pastor och föreståndare