Hon sticker ut lite med sin klädsel och några omkring henne tittar nyfiket på den oväntade besökaren. ”Ska hon vara med i något som söndagsskolan har hittat på?” tänker några. Kvinnan upplever att bänkarna är ovanligt bra att sitta i för att vara i en kyrka. ”Man skulle rent av kunna slumra till lite om man inte är uppmärksam” tänker hon. Hon nickar vänligt åt de som sitter bredvid henne och tar fram sin egen psalmbok. De tunna näthandskarna får sitta kvar.

I rask takt registrerar hon en mängd okända företeelser såsom elektriska lampor i mängd, en vit duk med målningar som ändrar sig hela tiden, en stor blandning av olika människor. Oj, titta där, en långhårig pastor och en kvinna som predikar. Aktiva och ledande kvinnor är vanligt, men predikan det var något nytt. Barnen sitter långt fram och är med i gudstjänsten, märkligt. Plötsligt förändras den vita målarduken så att det ser ut som om målningarna rör sig. Ljudet är ovanligt klart, hon hör allt som sägs och det doftar och låter inte så mycket av livet utanför kyrksalen, inte svett, inte djur, ingen ångbåtsvissla som ljuder, ingen ovan besökare på bänken längst bak som vinglat in från torget. Bakom henne hänger dock en välkänd altartavla på Jesus från hennes tid och hennes kyrka.

Min text är som du förstår ett fantiserande över en tänkt situation där en tidig medlem, kanske från sekelskiftet 1900, tittar in hos oss en vanlig söndag förmiddag utan pandemi. Vad skulle hon se och vad skulle hon tänka? Om hon förstod det hon upplevde, skulle hon då sakna något från sin tids Immauelsförsamling i Lidköping?

Vi kommer nu ha vårt 139:e årsmöte, även om kyrkans rötter sträcker sig längre tillbaka än till då vi konstituerade den med dess första församlingsmöte år 1883. Som kristen kyrka och församling måste vi, över ett så stort tidsspann, ständigt hålla vårt varför vi är kyrka levande. Varför finns vi överhuvudtaget och vad är det som gör en kristen gemenskap viktig och annorlunda? Varför behövs just vi i Lidköping?

Om vi skulle ha passat på att fråga vår ”långtida” besökare om deras varför de är kyrka kanske hon skulle säga att nöden är så stor i Lidköping, längtan efter mer av Gud lever starkt i våra hjärtan, vi behöver varandra och klarar oss inte som troende ensamma. Inte så olikt vår tid, eller hur?

Vad skulle hon då sakna hos oss eller inte riktigt förstå? Uttrycken är naturligtvis annorlunda, men jag tror inte hon riktigt skulle förstå varför vi, som har det så bra och som har så många tekniska och andra möjligheter, inte gör mer saker tillsammans. Möjligen skulle hon fråga om vår gemensamma bön för Lidköping, något som var viktigt för dem från start, hur gör ni idag? Omsorgen om de fattiga i staden, hur gör ni?  Dessa tänkta frågor riktar jag framförallt till mig själv, som nuvarande pastor i denna tid och denna församling, men vi behöver tillsammans hjälpas åt att fundera över dem. Kan du se fler frågor som hon skulle kunna tänkas ställa till oss?

Jag tror inte att det var bättre förr, men annorlunda. Ett annorlunda som kanske var mer direkt kopplat till ett tydligt varför. Ordet varför kan, när det faller väl ut, följas av ordet därför. Med det menar jag att vi får en slags förståelse som gör vår gemenskap relevant i vår tid. Som hjälper oss att leva med en tydlig förklaring inom oss om vår gemenskaps viktiga funktion och höga värde. För om sanningen ska fram kanske våra andliga förfäder var lite låsta av sin tids begränsningar och uppfattningar, men vi kan vara begränsade av modernitetens stora sanningsanspråk som inte alltid lämnar rum för en kristen gemenskap.

Kanske ska du och jag formulera den tid som kommer med ett därför. Därför vill jag vara med och göra vår församling till vår tids relevanta mötesplats i Lidköping, där vanliga och ovanliga Lidköpingsbor får möta Jesus – ett möte som förvandlar dem och deras stad, såsom då och såsom nu.

Gott nytt Missionskyrka i Lidköping-år!

/Krister Liljegren