Ljuset är så speciellt och jag förstår inte hur han lyckas fånga det med sådan känsla. Här finns också det kompakta mörkret i Lofotens vinternatt och ett bostadskvarter en höstkväll i Sverige, där varje fönster ger liv i målningen. Över en havsvik seglar måsar i en dans med vindarna, vilket känns som ett fotografi. Jag rör mig mellan rummen på Sandgrund där vägg efter vägg är fylld med verk av en av Sveriges nu levande mästerkonstnärer.

I programmet Vägen ut får vi följa Lars Lerin och ett gäng blivande konstnärer. Ja, de vet inte det från början och de tror inte på sig själva, men till sist kommer deras alster också att hänga på Sandgrund. Kanske vi som tittar inte riktigt förstår hur stort det är, men det vore som om någon fick hänga sina tavlor bredvid Zorns på hans gård i Mora för mer än hundra år sedan.

Vad som för samman Lars och de blivande konstnärerna är deras bakgrund av djupaste mörker och beroendesjukdomar. I serien får de möta varandra, men också den väg som tagit dem upp ur detta mörker. Här finns det tolvstegsprogram som vi använder på Celebrate Recovery och sinnesrogudstjänst i vår kyrka. Språket är tydligt med uttryck som “jag är själv både problem och lösning” och “nyckeln finns hos mig”. Det går inte längre att skylla på någon annan om man ska komma vidare och det är en kamp som måste utkämpas till och från under resten av livet. Men ljuset har brutit in, precis som på Lars tavlor, och att få se dessa människors förvandling är fantastiskt. Tv-serien visar på ett mjukt och stilla sätt hur de kan uttrycka sin kamp genom de tavlor som de skapar.

I tolvstegsprogrammet framkommer också det som är en viktig insikt för tillfrisknande, nämligen att jag är maktlös och behöver hjälp, hjälp av en större makt än jag själv. Tolvstegsprogrammet har sina rötter i den kristna tron och därför är det inte konstigt att prata om Gud här. I vårt Celebrate Recovery-program i kyrkan är det tydligt att Jesus är den större kraften i våra liv. Det är till honom vi vänder oss i vår maktlöshet.

När jag först kom i kontakt med detta program som pastor, då i våra sinnesrogudstjänster, var jag väldigt osäker och förstod inte riktigt vad det gick ut på. Med tiden inser jag att det gäller oss alla eftersom vi alla går sönder någon eller flera gånger under livet och behöver få hjälp att tillfriskna. Egentligen skulle vi alla vara med på våra sinnesrogudstjänster för här erbjuds konkreta steg till förlåtelse, självrannsakan, vägar vidare och gottgörelse och insikter om hur nåd och frihet från skam fungerar m m. Faktiskt är programmet ett sätt att ta sin kristna tro på ett djupare, och i vissa stycken mer utmanande, sätt.

Försiktigt närmar sig konstnären sina medvandrare i programmet och om jag vore en av dem skulle jag bli jättenervös, särskilt eftersom jag knappt kan rita en streckgubbe, men här uppstår ett samtal om deras och hans liv. Här avslöjas också tolvstegsprogrammets styrka; mötet mellan människor som inte längre behöver dölja något för varandra. Maskerna är borta och kvar står människor som delar livet i en gemensam vandring mot tillfrisknande. Är inte det så en kristen församling ska fungera?

/Krister Liljegren