Skogsduvan vaggar fram med sin karaktäristiska gång och njuter av kalaset jag dukat fram. Det hjälper inte att jag skäller på den, nästa gång jag passerar har den bjudit in tre kompisar, också skogsduvor, som glatt kalasar på den del av gräsmattan som jag har försökt laga. Vi för en tröstlös kamp om fröna, skogsduvan och jag. Så fort jag vänder ryggen till är den där.

Jesu ord i Matt 13 om fåglarna som åt upp det som såningsmannen sådde blir plötsligt materialiserat framför mina ögon. Om det nu var mina gräsfrön som skogsduvan festade på så kommer de aldrig att bli de gröna och fina grässtrån jag hoppades på. I alla fall inte där de var tänkta att växa.

I Jesu liknelse är det orden om Gudsriket som går förlorade likt mina gräsfrön. I en agrar kultur, som den vid Jesu tid kring Medelhavet, var sådd som blev till fullgången skörd bokstavligen en fråga om liv och död. Lyssnarna förstod såningsmannens vånda när han kämpade mot glupska fåglar, stenig mark och tistlar. Misslyckades arbetet med sådd och skörd fanns inga livlinor och sociala skyddsnät att tillgå, svälten väntade.

Liknelsen stämmer till eftertanke över våra liv och den andliga föda vi så väl behöver, för vad sker egentligen med alla predikningar och podcasts vi lyssnar till genom livet? Vart tar alla ord vägen? Nyckelorden i Jesu liknelse i Matt 13 hittar vi i vers 23; “den som hör ordet och förstår”. Markus säger; “tar det till sig” och Lukas; “tar vara på det”

I dessa stycken får du del av lite teologisk mumma, det synoptisk problemet, vilket bl a innebär att de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) berättar samma sak med lite olika ord. Detta tyder eventuellt på att Jesus ofta berättade samma liknelser, men också att evangelisterna, såsom vi gör ibland, återberättar med lite olika ord och vinklar.

Matteus ord om att förstå är på grekiska ett ord som kommer ur förståelsen av att sätta samman, att se det underförstådda, en slags syntes. Hur då? Vi vänder oss till ytterligare en liknelse hos Jesu, den om Huset på berggrunden i Luk 6:46 ff. Här är det än mer tydligt vad Jesus menar med att säden faller i en god jordgrund där växt kan ske. Hör och gör är imperativet, uppmaningen, från Jesus. Att förstå blir då ett slags göra, detta då kristen tro många gånger är mer praktik än teori. Det blir en fråga om att sätta samman liv och tro till en livgivande såningsbädd.

Att följa Jesus och att ta vara på hans ord är inte i första hand en fråga om intellektuell kapacitet utan om vilja. Inte en fråga om vi fattar allt utan hur vi tänker om Jesus och hans ord. Är de viktiga för oss? Nu vill jag direkt säga att jag gör en tydlig skillnad mellan det som vi predikanter försöker förmedla och Jesu egna ord. Vi människor är fulla av brister och vi är beroende av att göra goda exigeser och tolkningar för att försöka förmedla något av Guds sanningar. Men ändå är predikanten ställd där (Ef 4:11 ff), för att med rena motiv, ge förutsättningar för tillväxt i våra hjärtan som lyssnar. Vi kan lyssna, pröva det som sägs och om vi känner igen Jesus i orden kan vi pröva att omsätta det i vår liv. 

God förkunnelse, oavsett vad vi uppskattar för typ av predikanter, är en av de vägar som vi kan få Guds ord in i våra hjärtans jord. Vi behöver dock fundera över vad vi gör med den. Får undervisningen leva med oss i vardagen? En spännande tanke och utmaning vore att föra lite dagbok över undervisning vi blivit berörda av och se hur den kan komma att påverka vårt liv. Hur ser skörden ut i ditt liv?

/Krister Liljegren

Citat Bibel 2000