Paulus vänner, grekerna i det första århundradets Korint, var tveksamma. Deras grundläggande bild av döden handlade om att uppgå med sin odödliga själ i det gudomliga eller att hamna i underjorden. En person kunde inte uppstå kroppsligen. Att nu den kristna trons grundstomme handlade om just detta, en uppstånden människa, hade fått en del i Korintförsamlingen att påstå att det inte var sant. Tanken på att döda uppstår är naturligtvis lika svår idag, men det var och är inte en fråga om att människor uppstår så där lite allmänt, utan här gäller det en alldeles särskild händelse i världshistorien. Därför var det så mäktigt när vi under pandemin fick se en version av den kända musikalen Jesus Christ Superstar på TV där Jesus uppstår (som jag uppfattar det). Scenografin var verkligen imponerande och “rysfaktorn” var hög. Budskapet var tydligt. Musikalen slutar normalt med korsfästelsen. Paulus ägnar hela kapitel femton i första Korintierbrevet åt att hantera den fråga som hade blivit laddad i Korintförsamlingen, huruvida Jesus verkligen kan ha uppstått, särskilt eftersom människor normalt sett inte gör det. I en slags trestegsraket vill han visa dem hur det faktiskt, hur märkligt det än kan verka, har skett något mycket kraftfullt och hoppingivande i skapelsen. Med början i en bevisinsamling där han själv i närtid till den påstådda uppståndelsen har intervjuat ett stort antal människor, vilka presenteras i brevet, påbörjar Paulus ett resonemang om trovärdigheten i det påstådda. Jakob (ev Jesu halvbror) är särskilt intressant här eftersom han kan ha kommit till tro på Jesus genom uppståndelsen, eller åtminstone blivit övertygad då han kan ha varit lite tveksam till sin bror i början (Joh 7:5). Alla är de alltså människor som mött den uppståndne Jesus, säkert lika förvånade som vem som helst skulle ha blivit. Han säger att de flesta av dem är i livet, alltså kunde deras vittnesbörd kollas upp! Han går vidare med konsekvensen för hela den kristna förkunnelsen och tron om det inte är sant att Jesus har uppstått. Tron blir tom och meningslös. Varför då? Då är vi kvar i våra synder, säger han. Försoningen tycks ha sin yttersta konsekvens och kännetecken i detta att livet har segrat så till den grad att döden inte kan behålla Jesus. I den uppståndne Jesus ser vi vår egen framtid och vår nutids försonade ställning i Gud. Detta är den tidiga kristna försoningsläran, nämligen att synd leder till död, men att tron på Jesus Kristus leder till försoning och det eviga livets gåva. I steg tre beskriver Paulus vårt evighetshopp och den framtid som väntar i Jesus Kristus. Den förvandling som kommer att ske och som beskrivs i de välkända orden; “det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt, det som blir sått föraktat uppstår i härlighet, det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.” Så, vad har vi här? Paulus intervjuer sker antagligen inom fem år efter händelserna i Jerusalem, vilket är “mumma” för någon som vill forska kring dessa händelser. Han ger oss vidare den teologiska betydelsen av vikten i att det verkligen har skett. Till sist får vi den praktiskt teologiska betydelsen av hopp och Gudsrikets verklighet presenterat för oss i tankarna om uppståndelsen. Läs i detta sammanhang gärna det tidsmässigt mycket tidiga 1 Thessalonikerbrevet 4:13-18. Inte så många påskharar och kycklingar här inte, för att travestera Johan Glans show, där han funderar över hur de kristna tänkte när de skulle marknadsföra påsken en gång i tiden med just påskharar m m. Påsken bär på riktigt på universums viktigaste påstående. Har Jesus inte uppstått är vi människor utan hopp. Har han uppstått borde en hel värld ta sig en rejäl funderare över vad vi var och en gör av detta. “Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” Glad Påsk /Krister Liljegren   Citat Bibel 2000 1 Kor 15 (läs gärna hela kapitlet) Johan Glans ”PÅSK” kan du se här >>