Det regnade från sidan och vinden var obarmhärtig, och för dem som inte lyckades komma innanför samlingssalens eller caféets skyddande väggar återstod bara hemresa. Ingen kunde då ana att några dagar senare väntade en rekordsommar med höga grader på termometern och medföljande vattenbrist. Detta var Valborg 2018. Någon Valborgsafton senare fick vi ställa in firandet, faktiskt två år i rad, då en oväntad och oönskad gäst hade ankommit i form av ett elakt och taggigt virus. Traditionella gemenskaper blev under dessa år lika mycket bristvara som vatten under sommaren 2018. Digitala körer försökte ersätta de analoga körer som nu inte kunde mötas för att hälsa våren välkommen över vårt land.

Nu 2022 tror vi att vi äntligen ska kunna mötas för en traditionsenlig kväll på Skogshyddan med gemenskap, blåsmusik, vårtal och lite för tunna vårkläder i Vänerns närhet. Aldrig följer vi de senaste väderprognoserna så noga som denna dag, “kan det bli för kallt med denna jacka ikväll”? 

Vår sed att fira Valborgsmässoafton har sina rötter i Tyskland och lär ha introducerats under medeltiden. En del av grunden för firandet kommer ur den katolska traditionen där Sankta Walpurgis (700-talet) firas. Walpurgis var en engelsk kvinna (kanske prinsessa) som var med i arbetet med att kristna tyskar i det tidiga Europa. Men här finns också spåren av folktro och kampen för överlevnad där vårens entré är en viktig passage i årets rytm, allt med mycket djupa rötter i historien.

Folkrörelser och föreningar har tillsammans med den akademiska världen hållit Valborgsmässoafton levande som en viktig vårtradition. Mösspåtagning på högskolor och en stor konsumtion av alkohol bland ungdomar förknippas med denna dag. Cortègen i Göteborg och forsränningen i Fyrisån i Uppsala, eldar som brinner vid blånande och fortfarande kalla sjöar är saker vi förknippar med denna afton.

Mitt i denna traditionstyngda händelse med både goda och mindre goda inslag så fortsätter vi i vår församling att proklamera den verkliga våren som kommit till människornas värld. En vår som går mot en evigt förvandlad jord där rättfärdighet bor. “Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”, skriver Paulus i Romarbrevet. Genom profeten Hesekiel lovar Gud en ny tid där Gud själv ska vara fårens herde som för dem i vall och beskyddar dem. Hoppet som den kristna förkunnelsen bär på handlar om att Gud har börjat sin upprättelse av kosmos genom påskens händelser, men att vi ännu väntar i den ibland lite kalla våren på upprättelsens fullbordan. 

Redan nu kan du och jag uppleva den gode herdens omsorg här på jorden, mitt i allt som är brustet och trasigt. Hur han som är en äkta herde, vilken ger sitt liv för fåren, och som säger att vi kan känna och bli kända av honom, får vara en del av vår vardag. Jesus kan leda och föda oss med sin omsorg mitt i livet, här och nu, och på så vis är Guds rike redan ibland oss.

En välsignad Valborgsmässoafton önskar jag dig

/Krister Liljegren

 

Citat Bibel 2000

Prenumerera!

Vill du få ett meddelande via epost när det dyker upp något nytt?
Du kan när som helst ta bort dig från utskickslistan.

Tidigare

Guds vilja

Det har jag funderat på i några dagar. Men det är ett stort teologiskt ämne att lyckas få ner i...

Många rum

Jag har ganska nyligen flyttat in i ett väldigt stort hus med oerhört många rum, små vrån och...

Flyttfåglarna

En söndagsmorgon i augusti vaknade jag först och hamnade för ovanlighetens skull ensam vid...