Må tusen, åter tusen blommor blomma här i all sin prakt!

av | 2023-05-09 | Andakter och undervisning, Gudstjänster

Att växa i tro – i fem delar

Predikan av Matilda Andin i Missionskyrkan Lidköping 2023-05-07
Bibeltexter: Jes 57:15-16, Joh 17:9-17 och Gal 5:13-18

Del 1

Att växa i tro, hur ska det gå till?
Du är ju bara ett frö, en knöl, en blomlök
uttorkad och trött
där nere under markens yta.
Ett avlägset minne säger dig
att något varit annorlunda, någon gång.
Att det finns växt i dig,
att du kunnat sträckas upp mot skyn.
Ibland där i din ensamhet försöker du.
Du tänjer dig och pressar allt du kan.
Men vem lurar du egentligen?
Det finns inget hopp, ingen möjlighet
i din klena tro att växa dig själv.
Men vad är då denna känsla av nåt annat?
Är det mer ett minne av en framtid?
Är det en längtan bort från detta öde?
Tankar snurrar av modlöshet och undran
när du utmattad slumrar in.

Sedan vaknar du av – eller drömmer du – att du hör en röst.
En röst? Vems röst?
Du känner den så väl men ändå är den okänd.
Långt borta och så nära.
Rösten dånar uppifrån och in, och inifrån och ut:

Det kommer inte alltid va såhär!
Det finns kraft till mod och liv och växt!
Din livsande finns kvar – och jag är här.

Så tystnar den.
Och uppifrån och ner känner du den torra jorden fuktas, genomvätas.
Nu vattnas du igen.

Igen! Ja, det har nog hänt förut ändå!
Och långsamt känner du nåt spira.
Det växer nu igen: ditt jag, din tro.
Du har det i dig, men gör det inte själv.
Du har det i dig.
Och du. Och du.
Och jag. Och du.
Vi har det i oss.

Del 2

Och så kommer våren.
Blomman, blommor – det vill säga vi – börjar växa upp i trädgårn.
Där vandrar så en man.
Han balanserar på en obeskrivlig oro,
och en visshet större än all tro.
Han vankar av och an.
Han går mot grinden, kommer åter.
Han har gått nu, han är kvar.
Är han förvirrad eller klarare än allt?
Han kommer hitåt nu!
Han böjer sig mot oss!
Han kupar sina händer runt oss,
som för att skydda oss mot angrepp.

Han liksom skyler oss och börjar ropa
bortåt, utåt, uppåt:

Allt mitt är ditt, allt ditt är mitt.
Du har ju gett mig dem, så de är dina också.
Jag ber för dem.
De är så vackra och så sköra,
så starka och så nära till min själ.
Det är dags snart – de ska leva här
och jag ska gå.

De ska leva här och blomma tusenfalt.
(Alla utom den som kapade sin egen stjälk.)
Må de blomma fröjdefullt!
Var och en och helt tillsammans
och som en del av oss.
Må missväxt, dålig jord, förgiftat gödsel inte komma hit.
Må de förbli i blom, vända mot den sanna solen.

Så reser han sig,
vandrar bortåt och iväg.

Del 3

Och så kommer sommarn.
Vi blommar ut för fullt.
Det ser nog vackert ut på håll!
Så sneglar du mot dem som står runtom dig.
Deras blommas färg, den är så enhetlig och fin.
Deras höjd normal och lagom grova stjälkar.
Men du –
här står du i din gänglighet och spretar hit och dit.
Illgul ful är din nyans.
Du hör nog inte dit.
Så tänker du.

Av annorlundaskap förtärs du
och känner stynget, känslan:
De vill nog inte ha mig här.
Du försöker forma om dig,
krympa, byta färg, smälta in, försvinna.
Det går sådär.
De andra tittar snett – visst gör de? –
och viskar när de tror du inte hör.
Du fnyser, fräser åt dem;
de glor tillbaka.
Och ryktet börjar gå.
Snart vet vi inte vem som började,
vem skär med vassa blad i vem?

Då kommer vinden, börjar storma
i ilska över vad vi gör.
Vindens budskap lyder:

Vad är det här för sätt?
Den mylla, frihet, som ni fått att blomstra ur,
den utnyttjar ni till nåt sånt här!

Sluta lyssna på de falska rösterna,
och gör nåt gott av det ni har och är.

Förstå att du är den du är och ingen annan!
Försonas med din vackra gåva:
det frö som blev en blomma
det är du – det är som det ska va.

Din växtkraft är unik
en ovärderlig del på samma äng.
Precis som den som står bredvid dig.
Och lyssna nu vad allting kokar ner till:
“Älska din nästa som dig själv.”
Och detta sker i dubbel riktning,
så du behöver också minnas:
“Älska dig själv såsom din nästa.”

Så mojnar vinden något.
Sommarängen vajar åter
mer i balans och harmoni.

Del 4

Två blommor står så, där på ängen.
Den ena säger till den andra:
Har du hört att tro är tillit, som i dikten
ja, den av Peter Curman, den som går såhär:

Tro inte
att du kan bygga ditt liv på berggrunden
Den brister som ett äggskal
vid minsta seismiska förändring.
Ditt liv
omslutet av dödens fosterhinnor
kan du inte värna
De kan brista varje sekund

Den enda trygghet du kan uppnå
är att sätta din tillit
till det värnlöst växande livet
Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka finns din trygghet
din berggrund.

 

Del 5

Att växa i tro, hur går det till?
Jo, tron är jorden som vi växer i
tillsammans.
Vårt uppdrag är att stå med rötterna i jorden, trons jord,
när trädgårdsmästarn vattnar oss
och låta växten föra oss till vår fulla blom,
till de unika mänskor som är vi.
Här finns blommorna –
ja du, och du
och jag, och du.
Ja, här finns ängen som är vi.
Må tusen, åter tusen blommor
blomma här i all sin prakt!

Amen.

Prenumerera!

Vill du få ett meddelande via epost när det dyker upp något nytt?
Du kan när som helst ta bort dig från utskickslistan.

Tidigare

Söndagsskolans sommaravslutning

Söndag 5 maj var det söndagsskolfest! Vi åkte på utflykt till familjen Dalemos trädgård i Lovene....

Vårregn

En morgon, några dagar in i maj, vaknade jag tidigare än vanlig. Det hade precis ljusnat och jag...

Tårttävling

I fredags körde vi på Youth tårttävling. Tre lag bidrog med vad som förmodligen är de finaste...