Kvinnofrukost om livets värde

Det är som vanligt många som har kommit för att äta en underbart god frukost och lyssna på föredrag denna regniga höstdag, lördagen den 26 oktober. Småpratet är i fullgång när jag kommer in i kyrkan. När vi sedan kommer in i festsalen och ser det uppdukade bordet med hembakt bröd, ägghalvor, fil med musli och annat gott hugger det till i magen och jag känner hur sugen jag är. Yvonne Jureheim hälsar alla välkomna när man fått sin plats vid bordet. Hon talar om att idag är det den trettionde frukosten som anordnas och dagen till ära blir det tårta till kaffet.

Jubileumstårta

När alla är mätta och belåtna presenterar sig dagens talare Gunilla Ludvigsson för oss. Hon kommer att tala om hur det är att växa upp med en bror som har Downs Syndrom. Gunilla är från Örkelljunga och är utbildad sjuksköterska, barnmorska och själavårdare. Hon arbetar idag som skolsköterska och föreläser också om själavård. Hon arbetar för Sisters International och även för det Kristna själavårdsinstitutet KRIS.

Gunilla talade engagerat

Vad är då en kris? Jo, det kan ju betyda flera saker; en prövning, kamp, fara men även en möjlighet. 1995 väntade Gunillas mamma barn igen. Gunilla har två äldre bröder och väntade ivrigt för att få vad hon önskade; en lillasyster. Så blev det dags att åka till BB. Där fick föräldrarna besked att något var annorlunda med bebisen. Pojken hade Downs Syndrom, alltså en extra kromosom. Det finns 20 kännetecken att följa för att se att det är DS och minst 12 av dessa krävs för att få diagnosen, exempelvis mandelformade ögon, liten haka, runt ansikte, lågt sittande öron, små fötter samt muskelsvaga överrörliga leder. Man har också en form av utvecklingstörning. Föräldrarna var oroliga för hur det skulle gå för Andreas, som han döptes till. Hur skulle hans värld bli? Skulle de klara detta? Mamman fick då de uppmuntrande orden av en sköterska; “Du har fått detta barn för att du är lämplig”. De orden bar henne.

Andreas blev allvarligt sjuk och de visste inte hur det skulle gå men det vände och han blev bättre och bättre. Det var en stolt storasyster som höll honom i famnen när han kom hem. Gunilla berättar att det finns ett fosterdiagnostest att ta redan i vecka 10 av graviditeten för att se om fostret har DS. Då i form av blodprov, man kan också ta ett fostervattensprov eller moderkakaprov. 98 procent av dessa barn aborteras bort i dag.

Han påminner om vad som är viktigast i livet. Det räcker att finnas till. Han är en förebild i att vara sig själv!

Andreas var ett år då han fick en speciallärare som kom hem till dem en gång i veckan. Detta var något Gunilla såg fram emot. Hon säger att hon aldrig känt sig åtsidosatt trots broderns problem. Tvärtom var och är de väldigt nära varann. Det är ett privilegium att ha Andreas i familjen, säger Gunilla. Han påminner om vad som är viktigast i livet. Han är alltid glad och håller igång familjen. Man behöver inte göra sig till. Det räcker att finnas till. Han är en förebild i att vara sig själv!

Marie Andersson