En ny, och för mig okänd, upplevelse är hur lavendel luktar när den har drabbats av vinter och kyla. Så pass mycket doftar de att jag känner deras karaktäristiska arom varje gång jag går in genom vår ingång till huset. Men något har skett med doften, den luktar just frusen lavendel. Något som inte kan beskrivas på ett rättvist sätt, men som måste upplevas. Kanske har den älskade doften t o m förädlats något.

När du får Missionskyrkan församlingsbrev så är det bara någon dag kvar av år 2022, ett år som har innehållit allt från bitande kyla till mjuka sommarvindar, både meteorologiskt och erfarenhetsmässigt, såsom år brukar göra. Omständigheter och förutsättningar som har gjort något med oss enskilda människor och vårt samhälle. Kanske är vi inte fullt ut de människor vi var när vi gick in i år 2022, nu när vi lämnar det. Tidens drejskiva snurrar obevekligt på och ger oss nya konturer och omformar oss.

Evelyn Underhill, en anglikansk akademiker och andlig ledare på slutet av artonhundratalet och början på nittonhundratalet beskriver det kristna livet med likheter från naturen. Hon visar på, i sin undervisning om bön, hur växter och djur ingår i ett slags kretslopp där de får och där de ger, växer, äter, njuter och lider. Tar emot energi och ger den tillbaka. Så menar hon att vårt andliga liv behöver se ut för att vi ska få en bra balans.

Om vi följer Evelyns tankar kan det finns det plats för både varma sommarvindar och isande vintertemperaturer, där allt kan samverka till det bästa. Värmen manar till växt, kylan till mognad och omprioriteringar. Mest upplever vi kanske att vi befinner oss i ett slags mellanland där det inte är vare sig särskilt varmt eller kallt, mer en jämn och ganska ljum vardag. Den absoluta värmen eller kylan i våra liv kanske bara uppstår ibland.

Det är just där, i mellanlandet, vardagen, som det viktigaste och mest långsiktiga sker av formerande i våra liv. Inte i den dramatiska värmen eller kylan. Så är det också möjligen med relationer, de formas och byggs mest i den lite grå vardagen, men prövas av värme och kyla. I mellanlandet har vi tiden och valmöjligheterna. I värme och kyla sker mycket som redan är planterat och planerat inom oss. Kanske som med lavendeln där aromen och doften förändras och fördjupas.

I förundran över den frusna och snötäckta lavendeln och dess förmåga att leverera sin doft, om än något förändrad, kan vi kanske lära oss något. Det verkar nämligen som om den kristna församlingens väldoft kan spridas genom en frusen tid. Lite lätt förvånat presenteras i olika mediala kanaler en nymornad kristen identitet och längtan i vårt land. En kristen identitet som inte är en makt med absoluta anspråk, men som underifrån och ödmjukt berättar om ett naturligt liv med Jesus. En berättelse som kan finnas i alla de världar som utgör ett samhälle. Plötsligt blir det lite varmare och du och jag kan vara en del i den nya verklighet som nu kanske växer fram genom den kraft som den heliga Anden vill ge oss i denna tid. Så att vi kan ge vidare precis som i naturen. Kanske förändras doften något kring den kristna församlingen, kanske blir den t o m bättre.

Nu önskar jag dig ett fridfullt av slut på det gamla året och en välsignad ingång i det nya med dessa ord om naturens bildmässiga relation till det andliga livet från Psaltaren i Gamla Testamentet:

“Du tar dig an jorden och ger den regn,
du gör den bördig och rik.
Guds flod är full av vatten.
Du får säden att växa,
du sörjer för jorden.
Du vattnar åkerns fåror
och jämnar ut dess tiltor.
Med regnskurar gör du jorden mjuk,
du välsignar det som växer.
Du kröner året med goda gåvor,
där du går fram gror feta skördar.”

/Krister Liljegren

 

Citat Psaltaren 65:10-12 Bibel 2000