En vän besökte en gammal dam därhemma. När hon närmade sig Huldas säng, där hon låg och vilade, såg hon att Hulda blundade samtidigt som hon med ena handens pekfinger rörde vid den andra handens fingrar, ett i taget. Efter en liten stund öppnade Hulda ögonen och berättade för sin vän vad hon nyss gjort. Med ett varmt leende förklarade Hulda att hon just bett den bön som hennes mormor lärde henne för många, många år sedan. Med sin något skrovliga stämma berättade hon med värme i rösten om punkterna nedan. Kanske kan de uppmuntra någon! 

  • Jag håller högerhanden så att tummen pekar mot mitt hjärta. Det påminner mig om att be för dem som står mig nära.
  • Sedan kommer pekfingret. När jag rör vid det kommer jag ihåg att be för dem som hjälper till att peka på en trygg väg genom livet – föräldrar, lärare och ledare i olika sammanhang.
  • Långfingret som kommer sedan är det största, så då ber jag för dem som är högt uppsatta och som måste fatta viktiga beslut.
  • Ringfingret, fingret som kommer sedan är det svagaste – du ser, det kan inte stå upp på egen hand. När jag rör vid det påminns jag om att be för alla som är sjuka, svaga och rädda – alla som behöver stöd.
  • Sedan kommer lillfingret, sist och minst, men ändå viktigt för handen! Det påminner mig om att be för mig själv.
  • Till sist vänder jag handflatan uppåt och tackar Herren av hela mitt hjärta. Hans nåd är var morgon ny, ja stor är hans trofasthet. Han är värd all lovprisning och tack. I Jesu namn! Amen!

På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:26-27

Med hopp om en skön sommar och Guds goda välsignelse!
/Yvonne Jureheim