Aldrig är väl kyrkans minsta del eller uttryck så tydligt exponerat för en van kyrkobesökare som när man tar med sig en kollega, en vän eller en släkting på en gudstjänst för första gången? Plötsligt är det som om man själv är där för första gången och ser allt med nya ögon. Varför gör vi så? Vad märkligt det där låter? Ska vi stå upp nu? Tankarna kan lätt flyga iväg och handla om hur vår vän möjligen upplever det som sker.
Vad bra, tänker jag! Visserligen är gudstjänsten en mötesplats för de troende och jag tror inte för en sekund att vi vinner något på att utplåna det som är den kristna gemenskapens mångtusenåriga tradition, vunnen genom en lång tid av kristen erfarenhet. Ändå är det så bra att fundera över vad det är vi gör och hur det kan upplevas av den som är ovan. Tydligast kanske de ord blir som bygger en predikan. Lyckas vi förmedla orden från Gud och vår tradition så att människor förstår vad vi säger?
Ändå finns det något som övertrumfar både musikstil och bra predikanter, mötet med dig och mig. Ett varmt möte förklarar den svåraste teologi och övervinner den största osäkerhet. Nu kanske jag kastar sten i glashus, men jag tror kanske inte att predikan övertygar en ny besökare om evangeliets sanning lika mycket som en omsorgsfull gemenskap kan göra. Även om jag tror mycket på en god teologi och bra bilder från talarstolen så blir mötet och relationen med de som är där än viktigare.
Därför behöver vi gång på gång påminna oss om hur viktigt mötet är, där mina ord och mitt sätt att säga dem på har stor betydelse. Både till den som är ny ibland oss och till den som har varit där många gånger. Även om vi är olika till våra personligheter och även om vi inte alltid har vår bästa dag så betyder just du så mycket för den varma gemenskapen. Som person är jag blyg, introvert och har ganska höga murar av integritet, vilket jag måste jobba rejält med vid exempelvis kyrkkaffe, mingel och liknande. Det betyder att jag inte släpper så många nära mig och ofta spontant tänker att jag inte spelar någon egentlig roll för någon annan. Känner du igen dig? Vi som funkar så behövs också, och kan bidra till den varma miljön.
Mötet med den kristna församlingen blir så mycket mer levande när olika personligheter, färgade av mötet med Gud, kliver fram med de olikheter vi bär på. Smaken är olika, men kanske föredrar de allra flesta en sommaräng med alla dess färger, former och dofter mot en steril tulpanrabatt i stram givakt. Sommarängen är åtminstone lättare att vila på, möjligen inte så lättskött, men levande och livgivande.
Nu är det högtid för de kristna kyrkornas konferenser i Sverige och jag funderar när jag snabbt bligar på en direktsändning på Youtube, hur skulle jag om jag inte var “kyrkvan” tänka inför mötet med denna glimrande kavalkad av musik, människor och predikningar? Vad skulle jag förstå av det som sker? Konferenser som bär en tydlig uppmaning och längtan om ett Sverige som hittar hem till Gud igen. Men hur skulle det ske? Kyrkans längtan som möter den ovana människans osäkerhet inför det den ser.
Annorlunda och bekant kan vara nyckelord för oss i vardagskyrkan och i festkonferensen. Kulturen, orden och kanske uttrycken kan kännas ovana, men ett varmt och medvetet bemötande kan ge en känsla av det bekanta eller åtminstone det trygga. Men jag tänker också att någonstans i den ovane besökaren finns rester av en söndagsskola, en konfirmation eller en barnbok som lästes på kvällen. Om vi inte krånglar till det med alltför mycket i våra konferenser och möten eller i vardagen med onödiga ord, introvert frikyrkokultur och en stress att få allt presenterat här och nu utan talar och lever ut en tydlig Jesuskultur blir mötet inte bara annorlunda, men också bekant. Annorlunda är inte något negativt, men ibland en tröskel för oss när vi möter något nytt. Så annorlunda och bekant kan tillsammans bli en verklig trampolin ut i trons hav.
God sommar
/Krister Liljegren