Hartmut Rosa, som är en populär tysk sociolog, talar om något som han kallar resonans, vilket handlar om att vi kan vara i samklang med världen. Det handlar inte om att behärska världen, utan att låta sig beröras av t ex musik, ett landskap, en kyrka eller ett möte med någon. Hartmut menar att omvärlden kallar på oss och vi kan låta oss bli berörda så att vi kan förändras till människor som lever i harmoni med tillvaron. Vår tillvaro präglas mycket av det han benämner som acceleration, där allt bara ska bli mer och effektivare hela tiden. Resultatet blir en stumhet där vi förlorar förmågan att uppleva det goda budskap som stunden vill ge oss.
Om vi tänker efter så finns det sådana stunder med resonans i våra liv som ofta är helt oplanerade och som bara uppstår, men när vi bejakar dem så kan vi efteråt säga att det var något särskilt med detta. Ibland är vi berörda långt efteråt av denna upplevelse av resonans.
I somras blev jag sittande, helt oplanerat, på ett gammalt kulsprutevärn vid Öresund, då Maggan och jag besökte en plats vi inte tidigare varit på. Tiden gick och jag upplevde att allt det fina vi planerat inte hade räknat med detta. Ett anrop kom från den vackra miljön och jag försökte inte kontrollera det, bara ta emot. Tiden gick och vi bara satt där. Resonans med vår fantastiska omgivning uppstod. Om vi skulle försöka upprepa det skulle det antagligen inte funka, men vi kan lära oss att vara öppna för nästa kallelse, nästa anrop, på en annan plats i en annan situation.
Förra söndagens gudstjänst, med temat Tacksägelse, hade en liknade effekt på mig. Jag hade inte tänkt så mycket på temat innan (fy på sig pastorn!) men när jag sitter där så upplever jag hur Gud kallar mig in i förståelsen av tacksägelse och den glädje det ger. Hur mycket det finns att vara tacksam för. Jag blir helt översköljd av den resonans som uppstod med det budskap som gavs och den gudstjänst som pågick tillsammans med dem som var där.
Jag tror inte att vi ska jaga en viss känsla eller resonans exempelvis på gudstjänsten, utan vara öppna för Gudsmötet, resonansen, som hela tiden finns där som en okontrollerbar möjlighet. Det är viktigt, tänker jag, att förstå att det inte upprepar sig enligt ett visst mönster som vi kan konsumera, utan hela tiden kallar oss in en djupare överlåtelse i relationen med Gud. Nya erfarenheter väntar på dig och mig. Därför tror jag så mycket på en god gudstjänstliturgi, vilken kan upprepas gång på gång, och som gör att vi kan sänka axlarna och bäras i kallelsen att gensvara på Guds anrop i våra liv och uppleva resonans tillsammans. Varje tillfälle bär på möjligheten att kunna upplevas annorlunda.
Upplevelser tillsammans med andra är en för människan viktig livsförutsättning, men också en spegel som vi kan titta in i. I vårt gemensamma möte med resonans får vi ett kollektivt minne och vi kan påminna varandra om det, spegla oss i varandras upplevelser och berättelser, komma ihåg och få en kompletterad bild.
Här har kyrkan en unik möjlighet och kallelse att leda till mer erfarenhet av Gud och härbärgera ett kollektivt minne av allt det goda som Gud gör för att vi tillsammans ska komma ihåg och ge det vidare.
Tillsammanshet helt enkelt, ett ord som nog inte finns, men som beskriver en för oss viktig erfarenhet och en förutsättning för livet som människor och kyrka.
Allt gott
/Krister Liljegren