Utanför kyrkans fönster tågar förväntansfulla studenter klädda i sina allra finaste kläder. De tjoar och låter. På radion firas Povel Ramel som skulle fyllt hundra år idag onsdag, och låten Ta av dig skorna uppmanar oss till en slappare livsstil. Nätets nyhetsflöden beskriver en värld stadd i stor förändring där allt har blivit lite mer osäkert. Från kyrkans värld rapporteras om sjunkande medlemssiffror i Equmeniakyrkan, men samtidigt “betjänas” många fler än de som är kyrkans medlemmar i de olika arrangemang som genomförs i kyrkan varje år. Högt och lågt och samtidigt glatt och sorgligt blir den mosaik som utgör informations- och händelseflödet en vanlig vardag i Sverige.
På mitt skrivbord har en helt ny bok landat; Hur ska vi förstå Gud? En inbjudan till en skeptiker av Timothy Keller. Författaren är en respekterad röst i USA, där han har lyckats möta sekulariserade människor i New York med ett hållbart samtal, ett samtal som i många fall har lett till en personlig tro hos åhörarna. Hans tidigare bok; Varför ska jag tro på Gud? blev en storsäljare som fick betyda mycket för många, även här i Sverige.
Författaren rör sig smidigt mellan tänkare, vetenskapsmän, filosofer och artiklar i stora tidningar. Samtal tagna ur verkligheten gör hans ärende än mer påtagligt och vi som bor i Sverige kan ofta känna igen oss i resonemangen. Vi svenskar är formade av en långtgående sekularisering där ateism ibland framställs som den neutrala positionen i tänkandet och där endast den Gudstroende är den som ska ta fram bevis för sin tro (ateism är också en tro).
Jag har bara hunnit läsa en bit av boken vilket kan vara en risk när jag nu citerar den. Ett av många områden handlar om att det inte finns någon neutral utsiktspunkt, “en utsikt från ingenstans”, i tillvaron. En slags observationsplats där man utan någon form av tro kan stå oberörd och opåverkad av förförståelser och redan givna tankar om tingens natur. Vi kan lätt luras att tro att det finns en sådan plats när vi läser exempelvis populärvetenskapliga texter, tänker jag. Boken visar sig så här långt ha många spännande uppslag för goda samtal och funderingar. Själv önskar jag att lite mer kunde fastna i min hjärna av citat, filosofers uttalande, vetenskapliga påståenden m m.
På tal om observationsplats eller -platser så kommer nu några goda tillfällen till detta i form av existentiella samtal och intervjuer på Skogshyddan under juni månad. Här kan vi tillsammans närma oss det faktum att vi är människor som behöver dela livets mosaik med varandra. I de existentiella samtalen finns möjligheter att dela upplevelser från vardagen, kanske “The Whoosh”?
I boken nämns just denna upplevelse, som kallas “The Whoosh” av filosoferna Dreyfus och Kelly, och som inte är en ovanlig erfarenhet bland människor. Känslan av en “plötslig insikt som flyktigt flyger förbi.” En insikt som kan handla om en närvaro bortom det materiella, att det finns en mening med tillvaron. Inom religionspsykologin funderar man mycket över människors erfarenhet av liknande händelser. Något tycks finns som återkommer till alla människors medvetande gång på gång.
För en kristen människa kan det vara enkelt att tänka på Gud i dessa sammanhang, men jag tror att vi likt författaren Timothy behöver möta dessa upplevelser och frågor med en förnyad vishet och känsla. En förståelse för att Gudsbegreppet inte är självklart idag och att en kyrka som har sin föreningsmässiga grundkonstruktion från 1800-talet möjligen inte har en struktur som i allt är kompatibel med vår tid.
Här kommer söndagens tema om Den heliga Anden in. Kyrkan, alltså vi, har en hjälpare som är obegränsad i tid, rum och förmåga och som aldrig kommer att överge oss. Förmågan att navigera i vår tids mosaik finns alltså där, bara vi lyssnar. Kanske efter “The Whoosh”.
Kom på söndag så pratar vi mer om detta spännande ämne!
/Krister Liljegren
Citat, Hur ska vi förstå Gud? En inbjudan till en skeptiker. T. Keller.