I vår tid har denna fråga blivit mer aktuell då detta för oss människor viktiga begrepp, sanning, används som ett slagträ i många debatter. Här påstås numer ofta hur något som uppfattas som sant av någon, inte är sant eller rent av fejk för någon annan. Detta med en sådan emfas att det blir svårt för den som lyssnar att veta hur den ska tro. Det är alltså inte bara fråga om olika åsikter utan om olika beskrivningar av verkligheten som presenteras.
Ibland framhålls också den s.k. postmodernismen som en bidragande faktor till en förändrad syn på hur vi ser på vad sanning är. Alltså den samhällsrörelse som uppstod som en motreaktion till absoluta sanningsanspråk, vare sig det handlar om religion eller vetenskap, och som har påverkat mycket från samhällsbyggnad till arkitektur. Detta är dock ett eget påstående som kräver sin egen artikel.
Kanske kan man säga att för att något skall vara sant eller en sanning så ska det på ett grundläggande plan korrekt beskriva den verklighet som just då råder. Exempelvis, om vi är överens att antalet fyra är rätt beskrivning av ett antal som utgörs av fyra saker, som vi kan räkna, så är det antalet fyra. Om jag då har fyra pennor i min hand, som kan räknas, så kan vi vara överens om att det är fyra pennor som finns i min hand. Det är sanning just där och då, och utgör en korrekt beskrivning av verkligheten så som vi förstår den tillsammans. Men om vi plockar bort den gemensamma överenskommelsen om vad ett antal på fyra är eller om jag säger att jag för stunden upplever fyra annorlunda än vad du gör eller att vi på något vis ifrågasätter vår möjlighet att mäta och räkna blir det genast svårare.
Därför behöver vi i grunden vara överens om vissa gemensamma begrepp och metoder för att kunna tala om vad som är sant och vad som är sanning.
Detta blir naturligtvis också besvärligt i en tid där tekniken gör det möjligt att exempelvis manipulera filmer och bilder som förr ansågs utgöra goda bevis för en sann situation. En bild ljuger inte, kunde man säga.
Pilatus, en romersk hög tjänsteman i mellanöstern för ca tvåtusenår sedan, ställer den retoriska frågan till Jesus; ”vad är sanningen.” Mellan honom och Jesus fanns nog en ocean av förståelse för vad man skull kunna använda sanningsbegreppet till. Alltså, för Pilatus fanns antagligen en ganska flexibel förståelse av sanning i den romerska statsapparaten, vilken hade sin beskärda del av mutor mm. Så som vi förstår Jesus och berättelsen om honom, var han nu på väg att dö för sanningen efter sitt samtal med Pilatus.
Innan det har Jesus sagt att; ”Jag har fötts och kommit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”
Jesus betalar ett absolut pris för att något kan vara absolut sant, men inte som någon som offrar sitt liv för något den tror på för stunden, men i Jesu fall för något han är i all evighet, sanningen.
Pilatus fråga om Jesus är någon form av kung och skriver även så på skylten med anklagelser ovanför hans kors. Men Jesus som kung är inte av denna världen, för i den här världen behöver inte ett ledarskap mm vara kopplat till sanningen. För Jesus som är Gud är det helt avgörande att det är så.
Pilatus går av någon anledning ut just när han frågar Jesus om vad som är sanning, kanske för att han är uppgiven eller kanske för att han just där känner för Jesus och hans märkliga situation. Att bli dömd utan skuld. Frågan om sanning blir hängande i luften.
Jesus betalar ett absolut pris för att något kan vara absolut sant, men inte som någon som offrar sitt liv för något den tror på för stunden, men i Jesu fall för något han är i all evighet, sanningen.
Vilken sanning då?
I grund och botten är Jesus den sanna berättelsen om människan och om Gud. Alltså Jesus är hundra procent människa och hundra procent Gud och visar hur båda kan samverka utan att falla av till manipulation, maktövergrepp, förvanskning av sanningen mm. Båda storheterna, människa och Gud, kan visa vägen till ett sant liv, vilket inte var en självklarhet i de andra religioner som var gällande vid denna tid. Både människor och gudar kunde bete sig tveksamt. Vilket var välbekant för Pilatus.
Sanningen i Jesus är också berättelsen om att det finns en orsak, ett samband, ett syfte med att något överhuvudtaget existerar och att detta är kopplat till en för alla evigheter gällande grundorsak, Guds kärlek.
Med ordet sant menar jag äkta och utan tveksamma motiv och bottnar. Något som är sant är också trovärdigt och visar genom sin hållbarhet att det går att lite på. Det betyder inte alltid att det behöver var logiskt. Exempelvis kan kärlek vara sann och trovärdig men bete sig lite ologiskt ibland.
Jesus lever ut sanningen även när den kostar på. I mötet med människor talar han sanning om deras liv och samtidigt visar han på barmhärtighet och nåd.
Sanningen hos Jesus är därmed full av möjligheter och hopp – den är inte en filosofisk väg till självkontroll eller en slags insikt, men ett möte med Gud där vi kan komma överens om vilka begrepp som ska gälla för att fastställa vad som är sanning. Kanske kan man säga att vi börjar tala samma språk, Gud och människa.