Någonstans stod det om hur fjärilen antagligen måste tänka om, när den går från att vara en larv som kryper omkring, till att bli en flygande varelse. På samma sätt genomgår ett grodyngel en metamorfos där den går från att vara ett yngel som är beroende av sin simförmåga och tillvaro i vatten, till att bli en amfibie som också kan vara på land. Vem vet vad de tänker, om de nu gör det, kanske är allt mest instinkter? Oavsett vad, behöver de anpassa sig och leva efter sin nya natur. Förvandlingen, metamorfosen, har förändrat deras livsbetingelser.

Jo, nu kom jag på var bilden av fjärilen finns, i Kärnbibeln, en ny svensk expanderad bibelöversättning som ger många ordförklaringar. Liknelsen med fjärilen beskriver det som Romarbrevet kap 12 talar om, hur vi kan låta oss förvandlas inifrån, och där våra tankar och sinne kan förnyas. På grekiska (försvenskat) heter det metamorfos, att förvandlas eller att omvandlas.

Det som sker i naturen blir en fin bild på hur revolutionerande en frälsningsupplevelse kan upplevas vara, men också hur naturlig den är, vi blir inget annat än de vi är, vi får bara nya förutsättningar. Vi blir mer av de vi egentligen är, när tankar får förnyas och berikas av Guds goda syn på oss.

Kanske är vår självbild präglad av skam och självförakt, kanske är vi osäkra på vad det innebär att vara villkorslöst älskade, detta kan förändras när bilden av vilka vi är i Guds ögon får växa och förvandla oss.

På söndag är kyrkoårets tema; Vägen till livet. I en av texterna ber lärjungen Filippus, Jesus, att visa dem Fadern. Jesu svar är att de har sett Fadern hela tiden genom Jesu liv. Gud, Fadern, är den nåd och barmhärtighet som människor har mött genom Jesus och som Filippus har sett bevis på så många gånger. Men Jesus är också den glasklara sanning som ibland är lite knölig för åhörarna, utmaningen som avslöjar hjärtats tankar, inbjudan till förvandling (kom ihåg Sackaios). Allt har dock sin grund i Guds kärlek till människan och målet är en helad skapelse.

Det möte som människorna i Nya Testamentet har med Jesus, men också genom kyrkans historia, ger ofta vingar till liv präglade av skam och självförakt, en uppenbarelse om att att vara älskad. En metamorfos som erbjuder oss ett nytt sätt att tänka om oss själva, andra och tillvaron. Det är inte en fribiljett till ett liv utan problem, men det är en fungerande väg till livet – mitt i livet. En sann och levande väg där vi inte tror på vår tro eller en specifik lära i första hand, utan där vi har tillit till en levande person, Jesus.

Lär av Filippus och hans fråga eller kanske framförallt av Jesu svar, när du ser på Jesus, ser du Gud. Vila i att Gud är med dig på din vandring precis som Gud var genom Jesus när han vandrade med sina lärjungar. En vandring av omsorg, förvandling, utmaning, men framförallt med ett mål. Livet med och i Gud i all evighet.

/Krister Liljegren