Anstalten tornar upp sig framför mig och hela området ser mest ut som den byggarbetsplats den är eftersom en omfattande om- och utbyggnad pågår och dagens 180 platser ska bli 320 inom några år. Anstalten är idag mer än fullbelagd och där sitter enbart män, samtliga tungt kriminella. Vi är en liten grupp bestående av medarbetare inom Equmeniakyrkan i Skaraborg som ska ha vår träff inne på Tidaholmsanstalten. Dagen börjar med att vi får lägga ifrån oss alla våra personliga tillhörigheter i ett litet skåp. Vi låser omsorgsfullt för att sedan lämna lappen som visar att vi är säkerhetskollade och har rätt att komma in på anstalten. Efter det följer flera kontroller och efter en lång promenad genom korridorer, slussar, dörrar och gårdar kommer vi till sist till anstaltens kapell. Här fortsätter dagen med en andakt innan information och samtal tar vid.
Samtalet leds av medarbetarna i NAV, Nämnden för Andlig Vård, och den här dagen är en präst från Svenska kyrkan, en präst från Katolska kyrkan, en Imam och en pastor från Equmeniakyrkan på plats. NAV-medarbetarnas uppgifter är bland annat att möta de intagnas behov av personliga samtal, anordna gudstjänster och erbjuda samtalsgrupper. NAV-medarbetarna får ofta höra historier och möta livsöden som de flesta människor inte kommer i närheten av under sin livstid.
Vi sitter där med våra kaffekoppar och kex, lyssnar och försöker processa allt vi hör och sätta det i relation till vår egna, på många sätt trygga och förutsägbara värld. En bit in i samtalet tar pastorn till orda och berättar att han ofta får frågan om Gud verkligen kan förlåta allting. Svaret på den frågan, säger han, är oavkortat JA! Samtidigt som han säger ja, slår han bestämt pekfingret rakt ner i bordet för att betona sin övertygelse och kraften i det han säger.
Där sitter vi, i NAV:s lokaler långt in på en sluten anstalt där de dagliga besökarna är tungt kriminella människor och jag har sällan upplevt en så stark Andenärvaro. Atmosfären går nästan att ta på och jag fylls av en blandning av sorg och glädje. Sorg över alla de öden som anstalten rymmer och alla de negativa verkningar det har gett i andra människors liv och glädje över att kärleken från Jesus Kristus finns för alla, i alla lägen i livet.
Kristus dog och uppstod för din och min skull, Han lever idag och i den glädjen får vi leva – vad som än har hänt i våra liv. Hur mörkt sig än livet ter sig så är påskens budskap levande och det har aldrig blivit så tydligt för mig som den där dagen på Tidaholmsanstalten och svaret på frågan i början har redan besvarats av fängelsepastorn men jag vill bara understryka det och inför påsken skicka med hans JA!
Med önskan om en fin och välsignad påskhelg!
/Tina Hjortlinger