“Kära Krister” stod det i inledningen av det brev som nu är borta. Jag var sju år och min bifogade teckning hade uppskattats av självaste kungen. Den sedan något år nytillträdde kungen, Carl den XVI Gustaf, hade varit på Eriksgata i Lidköping och vår klass stod vid torget och tog emot den nye monarken. Tydligen hade detta gjort stort intryck på mig och renderade en teckning av detta tillfälle, där nu kungens eller åtminstone hans sekreterares uppskattning meddelades genom ett vackert brev från hovet.
I den långa väntan som uppstod vid Eriksgatan fördrev jag och min bästa kompis, som nu är hjärtspecialist, en lek med flaggorna tills någon ordningsam klasskompis påtalade det för vår lärare. Vi fick bevittna hur en mer skötsam person i vår klass fick lämna blommor till kungen och som tack fick hon en klapp på huvudet.
I år firar kungen sina femtio år på tronen och Sverige kan titta tillbaka på en tid som både har präglats av en allmän välfärd av sällan skådat slag, men också de senaste årtiondena, en tydlig och genomgripande förändring av den trygghet vi kanske tog för given. En annan omvärld och ett annat Sverige har växt fram under denna tid och någon som var med vid kungens trontillträde 1973 skulle nog ha svårt att orientera sig i vår tid vid en snabb förflyttning till 2023. Så mycket som Sverige och omvärlden förändrades under 1900-talet har världen antagligen aldrig gjort på så kort tid. Exempelvis sägs att en bonde verksam på 1200-talet skulle ha kunnat hantera att vara bonde ända in på 1800-talet. Genomgripande förändringar tog normalt lång tid på sig.
I den dokumentär om kungen, som jag såg på Svt-play, sjöng den gamla damen “… och all din tro till honom sätt” när hon skulle få se kungen. Hon var uppenbarligen född i en annan tid där respekten för kungen satt i generna, formulerad i den s k Kungssången. Kungssången har förövrigt en avslutande vers som ber om att himlens Herre ska vara med oss och att hans Ande ska vila över vårt “nordanland”.
Paulus uppmanar den kristna församlingen i 1 Tim kap 2 till ”…förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”. I Jeremia kap 29 säger Gud till Israels folk; “Gör allt för att den stad jag har deporterat er till ska blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.”
Ur bibelns och den kristna trons perspektiv finns en koppling mellan himlens rike och de jordiska rikena och där vi som kristen församling har en roll att spela. Ett slags ansvar att be för dem, vilket vi alla kan göra. Vi som församling är kallade att befinna oss mitt i samhället, mitt i livet och verka för att Gudsrikets välsignelse får bli en del av vår tid där vi lever våra liv.
Sverige är en liberal demokrati och har en konstitution där samspelet mellan statschefen (kungen) och riksdagen fungerar enligt en nu väl beprövad modell. Kungahusets roll och betydelse är erkänt av det svenska folket och deras popularitet står sig väl i all förändring. Frågan är om vi som kristen församling i Sverige gör det, står oss väl i all förändring? Här finns en stor chans för oss att göra det genom att se vårt ansvar, framför allt genom bönen. Där vi inser hur viktig församlingens delaktighet och bön för vårt land är.
Allra bäst mår vi när vi för ett myllrande liv mitt i samhället, där alla människor kan få del av Gudsrikets välsignelser. Ett exempel är den tidiga frikyrkans bidrag till allmän rösträtt och förändringar utan våldsam revolution, där samförstånd och avtal blev vägen till det Sverige vi känner idag. Eller kyrkans nutida diakonala verksamhet i ett alltmer segregerat samhälle.
Så kära Kungen, all välsignelse från Gud till dig och ditt märkliga uppdrag och må himmelens konung vara med oss alla och att hans Ande får vila över Sverige, något vi behöver mer än någonsin.
/Krister Liljegren
Bibelcitat Bibel 2000