”Pang du är död och du måste räkna till tio innan du lever igen”. Vi andra ungar rusade genom den nyanlagda sjuttiotalslekparken och upp på ”stora kullen” för att leta efter nya motståndare. Kvar i gräset låg någon som kanske kunde räkna till åtta. Min lilla och ganska löjliga vattenpistol kunde knappast tas för en riktigt pistol och snart hade vi tröttnat på leken och hoppade höjd från gungorna istället. Detta tills någon var tvungen att gå hem för att äta och plötsligt var lekens magi över.

Vad som inte tycks vara över är den brutala verklighet som även denna morgon når oss via media. En känd och mycket ung rappare har blivit skjuten till döds, endast nitton år gammal. I denna tillvaro av våld som nu ser ut att växa över alla bredder i vårt land handlar det inte om några vattenpistoler och ”död” som varar i tio minuter. Nej, det är på riktigt. Riktiga vapen och riktig död.

Igår, torsdagskväll, var vi några från vår kyrka som lyssnade till medarbetare i ”Det finns hopp”-kampanjen i Pingstkyrkan, som nu verkar bli en verklighet i Arenan under påsken 2022. Huvudtalaren på den kommande kampanjen, Sebastian Stakset, var en artist som spred mycket hat genom sina texter och som gjorde dem till verklighet i sin vardag. Mötet med Jesus vände allt på ända till den grad att myndigheterna, enligt uppgift från kvällens talare, verkligen ville veta om det var sant att Sebastian hade blivit en kristen, för han var tydligen ett bekymmer ända upp på regeringsnivå.

Nu samlas före detta tungt kriminella kring denna omvändelse och namn, som i min lilla medelsvenssonmiljö inte säger något men i den världen utgör riktiga maktfaktorer, hittar hem till Jesus. Ofta med goda och t o m dråpliga konsekvenser. Vi får höra hur människor med skottsäker väst på sig och som tidigare varit varandras fiender böjer knä sida vid sida i bön till Jesus om ett nytt liv. Historia efter historia berättas och jag tänker att om en enda av dessa berättelser hittade in i kvällspressen kanske ett ljus av hopp skulle kunna tändas hos många.

Vad som framkommer under kvällen är att det inte är några lättvunna segrar vi får höra om. Otaliga namnlösa helgon har offrat tid och kraft under flera år för att lotsa alla dessa människor in ett liv värt namnet.

Egentligen låg en annan text klar att levereras i veckomejlet, men plötsligt framstår den dagsaktuella verkligheten i Sverige i en ofattbar och smärtsam klarhet. Vi får aldrig acceptera denna utveckling eller vänja oss vid tanken, ”ja, ja, en skjutning till, där, men inte här.” I ett land där barn skjuts till döds har något gått väldigt snett.

Efter de berättelser vi fått höra under kvällen i Pingstkyrkan tänker jag att vi kanske har hittat frågan till den gamla sången, Jesus han är svaret. ”Svaret på vad då”, var den ständiga kommentaren när sången sjöngs? Svaret på den nöd som blir allt mer tydlig i ett av världens rikaste länder. Såsom det var när allt började en gång i tiden öster om Medelhavet, och som det var när väckelsen från mitten av artonhundratalet i våg efter våg förändrade vårt land Sverige på många punkter. Såsom det är här och nu, tjugohundratjugoett, när Jesus får röra vid ett trasigt liv och leda det till frihet.

Låt oss be för vårt land och låt oss sprida väldoften från Kristus i vår tid!
/Krister Liljegren