Tro och Gud var inte något som var särskilt närvarande i Bengt Kindhs hem under uppväxten. Hans familj var inte troende eller gick i kyrkan. Men funderingarna fanns alltid där. Funderingar över tillvaron och meningen. Kanske fanns den att hitta i buddhism? Eller i ett politiskt engagemang? Bengt var nyfiken och sökte. När det blev dags för mönstring hösten 1971 hamnade han att dela våningssäng med en kille som bekände sig som buddhist. De började prata med varandra och killen berättade att han läst bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, och blivit fascinerad av den. Det var dramatiska berättelser om änglar och antikrist och det fångade Bengts intresse och nyfikenhet. Lite senare träffade Bengt några kristna, som han började umgås med.
– Då hade jag berättelserna ur uppenbarelseboken i minnet och jag dök på de kristna med frågor. Jag insåg att det var ganska svåra frågor men de svarade så gott de kunde, berättar han. Men det som fångade mig mest var deras attityd till livet. De hade hittat något som var på riktigt. Det syntes i ögonen på dem.
Bengt och Gunnel Kindh njuter av solskenet ca år 1975
Bengt började umgås mer och mer med dessa kristna vänner under vintern. Det var mycket skratt och lek blandat med livets allvar i goda samtal. Ofta var de i kyrkan där det ibland var SMU-aktiviteter (SMU heter idag Equmenia) och ibland spontant umgänge. Så småningom framåt försommaren bildades det bönegrupper med fyra till fem personer i varje och Bengt var med.
– Jag hade blivit alltmer övertygad om det riktiga i tron och ville omfatta det. Men jag var inte “frälst”, tyckte jag. De få redogörelser jag hade från frikyrkofolk var att frälsning eller att komma till tro skulle vara något väldigt speciellt och dramatiskt. Det skulle finnas ett tydligt då och ett nu och vara en markant milstolpe.
En bönegruppskväll bad han sina vänner att be för honom så att han skulle bli “frälst”. De hade känt varandra ganska länge och vännerna bad med värme och allvar men efteråt sa en av dem till Bengt att han väl redan var frälst. Han var ju med och hade ju omfattat tron redan. Han var ju troende! Lite konfunderad gick Bengt hem och la sig efter kvällen.
– Jag vaknade sent nästa morgon med en känsla innan jag ens öppnat ögonen av att det var någon mer i rummet, berättar Bengt. Jag öppnade ögonen och tittade runt. Ingen där. Men känslan blev kvar. Då började jag fundera på vad som hade hänt dagen innan och utbrast plötsligt högt “Jaha, är det du som är här!” Jag förstod att Jesus var där hos mig. På den vägen är det.
Det är nu drygt femtio år sedan och Bengt och hans fru Gunnel är ofta i kyrkan och tron har burit genom åren. Bengt berättar att det finns en låttext av Ingemar Olsson som har betytt mycket för honom och som sammanfattar hans upplevelse fint. Samtal med Gud heter sången och en del av texten lyder “För jag struntar väl i andras teorier, vad dom snackar om bekymrar inte mej. För jag vet att det var inga fantasier, som jag träffade den dan jag mötte dej.”
/Rebecka Appelfeldt