Idag, onsdagen den 11 maj, nås vi av beskedet att Kjell Lönnå har fått avsluta sina dagar här på jorden. Han blev känd som hela Sveriges körledare och var en självklar del av TV-utbudet under många år. I Globen hade han samlingar under ett antal år med namnet Sånger för livet. Kjell var en en person som liksom fanns där i bakgrunden mest hela tiden med sin förenande körsång, dök upp här och där. Troende, sökare och ateister kunde förenas i sångerna som sjöngs. Om Kjell var troende vet jag inte, men nog fick man en känsla av att det var vad han utstrålade. Pappan var pastor i Elimkyrkan i Sundsvall och där hade han sina rötter.

Vi tar så lätt på saker, personer och skeenden. Vi tar dem för givet. Tänker att de alltid ska finnas där, men det mesta på jorden är ändligt, det tar slut på ett eller annat sätt. Om en kyrka som funnits i snart 140 år är det lätt att tänka så, att vi självklart rullar på som vanligt, klart att Missionskyrkan ska finnas där i Lidköping som den gjort så länge. En plats av vila, värme, andlig mat, gemenskap, socialt ansvar, många människor som rör sig där varje vecka, gudstjänster som finns där när vi vill gå på dem, kyrkkaffe m m.

Vi måste dock fråga oss; är det så, är det en självklarhet att den kommer att bestå i all tid? Den kristna kyrkan kommer att finnas på jorden tills Jesus kommer tillbaka, men det är ingen självklarhet att enskilda kyrkor kommer att finnas över tid. Vi befinner oss i en tid som präglas starkt av en långtgående sekularisering, individualism, krav på att göra rätt val där vi ska försöka hinna med så mycket som möjligt o s v. Tekniken inom många områden ger oss så mycket möjligheter men gör oss samtidigt mer splittrade och ianspråktagna för olika intressen. Detta gör något med förutsättningarna för en förening, en församling och det gemensamma projektet i vår tid.

Vad kan vi då göra i en tid som denna? Ganska mycket, tänker jag! För i den nya tiden finns också helt nya vägar att gå om vi inte låter oss förblindas av en vardagsbeskrivning som kanske inte är helt sann. Vi bestämmer antagligen mer över tillvaron än vad vi kanske först tänker. Möjligen är vi inte tidsandans fångar. Åtminstone så länge vi själva vill, är det mesta fortfarande möjligt.

Jesus uppmanar sina lärjungar att följa honom. Det är kyrkan i sin mest grundläggande form. Alltså, människor som följer Jesus i vardagen, går på den levande vägen, som vi pratade om söndagen den 8:e maj. Jesus lärde sina lärjungar att leva ut deras efterföljelse av honom genom goda gärningar och förkunnelse till andra människor. Han lärde dem att be, att dela hans förbundsmåltid, att våga vara beroende av varandra och betjäna varandra. Han sa att de nu kan umgås med Gud själva genom honom. Jesus gav dem sin helige Ande som en visshet och hjälp, och inte som en känsla i första hand. Han säger att det bitvis kommer att bli tufft och att de ska vara uppmärksamma på den tid de verkar i, för han kommer tillbaka.

Gemenskaper, församlingar och kyrkor, som väljer att leva så och gör det i vilken tid de än lever, kommer att finnas kvar så länge man gör så. Så länge beslutet, grundat på viljan att göra livet tillsammans, och tilliten till Jesus finns där i en gemenskap, finns Guds kyrka på den platsen. Detta gäller också vår församling.

Kjell har fullbordat sitt lopp och gjort världen till en lite bättre plats med sin gåva. Vår församling har, tror jag, inte fullbordat sitt lopp ännu, utan har fortfarande så mycket mer att ge till vår tid och vårt samhälle. Kanske väntar vår bästa tid med oväntade vägar och välsignelser? Ska vi göra som Kjell, på nytt säga ja till de gåvor och den längtan vi bär på, och tillsammans göra vår tid och vårt samhälle till en ljusare och mer hoppfull plats?

Låt oss då börja med att Be för livet, i dubbel bemärkelse, så att Sångerna för livet hörs tydligt i vår tid och vårt samhälle.

/Krister Liljegren