Eld och blixtar, hemliga sigill som ska brytas, basuner och skålar med allsköns elände som hälls över kosmos. Vilddjur och urtidsmonster, hemliga koder och mystiska gåtor och så en triumferande konung. Här skulle vi kunna tro att vi befinner oss i en fantasyroman eller i ett äventyr på någon av streamingkanalerna.
Den kristna bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, är mycket annorlunda mot de övriga breven, evangelierna och texterna, åtminstone i Nya testamentet. Tittar vi på Daniels bok och de andra profeterna i Gamla testamentet så känner vi igen mycket av det vi hittar i Uppenbarelseboken. Många hundra textavsnitt är möjliga att hitta i Gamla testamentets böcker. Boken tillhör genren apokalyptisk litteratur, och är därmed besläktad med t ex Daniels bok. Apokalyptik kommer av det grekiska ordet apokálypsis som handlar om att avslöja och att uppenbara.
Varför denna bok skrevs och vem som skrev den är frågor som fortfarande gäckar forskningen, flera spår finns kring detta. Kyrkohistorikern Eusebius (300-talet) berättar nämligen om två Johannes i Efesos, aposteln Johannes och en mer okänd kristen ledare vid namn Johannes, ibland kallad “prästen” och att denne skulle vara författare. Ibland har man kallat författaren Johannes av Patmos. Boken skrevs antagligen under kejsar Domitianus (81-96 e Kr) och var nog tänkt som hjälp, tröst och vägledning för de kristna, som upplevde en besvärlig tid, men den förklaringen räcker inte till för att helt förklara dess syfte och innehåll. Det vi dock kan konstatera är att denna bok har påverkat olika kulturella uttryck och ständigt har fått betyda mycket för människor, särskilt då man varit i prövning och kamp när det kristna livet har varit svårt att förstå. Kanske är kapitel 21 med sina löften om en ny värld särskilt uppskattat.
Uppenbarelseboken kan alltså både läsas politiskt och pastoralt, som en uppmaning till att inte ge upp kampen för det vi tror på och som en bok av tröst när orken att kämpa sinar. Det är spännande att tänka hur en bok som varit kraftigt ifrågasatt av både kyrkofäder och namnkunniga kristna personligheter lyckas “bita sig fast” i Nya testamentets kanon, men framförallt i den kristna kyrkans andliga liv och självförståelse.
I Johannes uppenbarelse finns, trots sitt inte helt enkla språk, ett ärende och en hälsning som når igenom olika kulturer och historiens oväsen. Boken är i sin funktion tidlös och tycks ha något att säga både personligt och kollektivt. Vi uppmanas bl a att hålla fast för att inte låta livets segerkrans tas ifrån oss och vi uppmanas att hålla vår kärlek varm. Jag tror att många längtar till den tid då Gud blir allt i alla som beskrivs i kap 21, och att vi för alltid ska vara tillsammans i en värld som har blivit ny, utan några spår av ondska.
Kanske kan vi här och nu ta till oss den gemensamma uppmaningen i de sju sändebreven i kap 2-3 om att; ”… höra vad Anden säger till församlingarna!” Möjligen är det en mycket viktig egenskap, som vi behöver odla i vår gemenskap framöver. Vad säger Anden till oss i Lidköping tjugohundranu? Tillsammans kan vi hjälpas åt att lyssna och låta oss bli tröstade, uppmuntrade och vägledda in i det som är vår nutid och framtid.
/Krister Liljegren
Citat Bibel 2000