Trådar som fästs

av | 2022-11-03 | Andakter och undervisning

Vi närmar oss en helg fylld av ljus, sorg, tacksamhet, glädje, oro, ilska, saknad, längtan, kärlek och säkert en hel del andra känslor. Helt enkelt en helg fylld av vad det innebär att vara människa fast kanske i extra koncentrerat format. Allhelgonahelgen bjuder in till att minnas och tänka extra mycket på de som har gått före oss in i evigheten. Den påminner oss om att vi alla är en vacker tråd i en livsväv, som utan dig och mig skulle sakna en del av sitt mönster. 

Om du någon gång har sytt vet du hur viktigt det är att fästa tråden och jag tänker att det är det Gud gör när vi föds, fäster tråden vid sig själv så att vi är fast förankrade i honom vad som än händer. Tråden måste även fästas även i andra änden, det är det Gud gör när vi dör. Då fäster han återigen tråden vid sig själv vilket gör att det som har varit inte försvinner utan vi som är kvar kan minnas, relatera till och väva livsmönstret vidare. Det innebär inte att vi inte får, eller ska, sörja, sakna och att det inte gör ont, det är en del av “livspaketet”. 

I “livspaketet” ingår också ett ord som saknas i uppräkningen i början av texten. Ett ord som blir allt viktigare men som också är en känsla som för många blir allt svårare att känna; hopp. I Jeremia 29:11 kan vi läsa: “Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” Gud vill inget annat än att överösa dig med sin frid och kärlek, och hoppet det är evigt. Vi får gå in i allhelgonahelgen med vissheten om att hoppet inte bara gäller vårt mänskliga hopp på jorden utan ett hopp om evigt liv och det är därför vi vid överlåtelsen på en begravningar kan läsa orden från 1 Kor. 15:42b-43: Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.

Jag vill till sist önska dig en fin Allhelgonahelg med ett utdrag (slutet) ur en en dikt av Atle Burman.

[…]

Ja, med glädje och hopp vill jag tända ett ljus
och dess värme når in i mitt sinne,
då förvandlas mitt levande ljus till symbol
för den vidöppna famnen vid vandringens mål
ja, för Kristus, Hans kärlek till minne …

/Tina Hjortlinger

Dikten finns i sin helhet i samlingsboken ”Min själ blir aldrig jord”.

 

 

 

Prenumerera!

Vill du få ett meddelande via epost när det dyker upp något nytt?
Du kan när som helst ta bort dig från utskickslistan.

Tidigare

Söndagsskolans sommaravslutning

Söndag 5 maj var det söndagsskolfest! Vi åkte på utflykt till familjen Dalemos trädgård i Lovene....

Vårregn

En morgon, några dagar in i maj, vaknade jag tidigare än vanlig. Det hade precis ljusnat och jag...

Tårttävling

I fredags körde vi på Youth tårttävling. Tre lag bidrog med vad som förmodligen är de finaste...