Det knakar och spänner i de gamla listerna. Hammarslag, och så plötsligt strömmar kall nordanluft in över mig där jag sitter och läser inför morgondagens sinnesrogudstjänst. Vår vaktmästare byter fönster i två av våra kontor eftersom någon har kastat sten i dem. Fönster som börjar bli lite trötta och som släpper igenom en hel del damm från Esplanaden, vilket syns på fönsterskivorna. Ljuden från staden är en slags ständigt pågående bakgrundsmusik där blåljusfordon blandas med en och annan arg bilist som tutar. Ibland gungar hela kontoret när ett tungt fordon åker förbi.
Vi påverkas av det som sker utanför fönstren och jag tänker att det är bara en tunn vägg och några rutor (i vårt fall en ganska tjock vägg) som inramar livet här i kyrkan och som skiljer oss från det som pågår utanför. En slags symbol som håller isär två världar, kyrkan och samhället utanför. Eller, är det så? Kan det vara en “faktoid” som vi själva tror på, detta att vi i kyrkan har ett liv innanför dessa väggar för oss själva och att det verkliga livet är något som pågår där utanför? Både och tänker jag, både sant och falskt.
En kyrka kan bli isolerad i sin egen värld där det är bekvämt att vara för sig själv och vi är nog alla där och nosar emellanåt, särskilt i perioder av trötthet eller då vi upplever en slags ängslighet. Men jag tänker att den organiska kyrkan, församlingen, Jesu kropp, du och jag är kyrka hela tiden där vi är, och ibland är vi i en lokal som kallas kyrka. Av praktiska och organisatoriska skäl så har vi en mötesplats (faktiskt flera) där vi kan mötas. Människor hittar hit vid ett flertal olika situationer i livet eller då vi har samlingar. Våra två veckovis återkommande gudstjänster är exempel på tillfällen i veckan som ger en rytm åt livet för en stor mängd människor i vår omgivning som har en tydlig mötesplats i kyrkan vid Esplanaden.
Jag tänker att livet i kyrkan egentligen är livet mitt i vardagen, men mötesplatser som är funktionella och där det finns människor som håller dem öppna är viktiga för helheten i människors liv. Ofta hör jag att det är lätt att gå till “Mission”. Att man blir väl bemött och att det finns ett slags gott förhållande mellan staden och denna gamla kyrka som är viktigt att ta vara på.
De tidiga kristna hade mötesplatser som Paulus hanterar i bl a Korintierbreven. Han nämner att de möts någonstans och att deras liv i kyrkan både gäller dessa möten där människor utifrån kommer dit där de möts och där församlingen är mitt i livet, mitt i samhället. Han kallar dem till frimodighet och vishet, ande och förstånd. Han tycks inte dela upp detta liv i kyrkan som något som antingen måste ske i en kyrkolokal eller bara på torget i en missionssatsning, vilket är en slags dikotomi som ofta uppstår i ängslighet. En ängslighet över om vi gör rätt saker som församling, där vi bl a kan få för oss att vi gör för lite eller för mycket av något.
Kanske kan Maria, Jesu moder, ge oss lite vägledning här. På söndag handlar kyrkoårets tema om Marias kallelse att föda världens frälsare. Hon fick uppleva en mycket märklig tid där hon både erfor en inre resa och rent faktiskt bar Guds son i sitt eget liv, men där hon också fick leva mitt i samhället med en alltmer synlig graviditet. Jesus gör bokstavligt något både inåt och utåt i hennes liv som sedan tar full plats i hennes tillvaro när han träder in i sin tjänst att försona världen. Maria får leva med ett inre liv (hon fick nog begrunda mer än en gång vad som sades och skedde) och ett yttre liv som Jesu moder. Att vara Jesu moder utmanar många delar i hennes liv och till slut verkar det som om hennes inre och yttre resa och liv blir en enhet, speciellt vid hans kors då bara hon och Johannes och några kvinnor till finns där. Den tomma graven och sedan Andens födelse av den kristna kyrkan i den övre salen blir det ultimata tecknet på hur hennes resa med sin son Jesus, som både har handlat om det inre och det yttre, nu har landat.
Så är det också med kyrkan tänker jag. Båda behövs, inre och yttre. Mycket förenklat kan man säga att om vi “bara” har bibelstudium och mycket lite tanke på missionsuppdraget eller tvärtom, blir vi andligt undernärda. Vi blir hela som kyrka och människor när vi i mindre omfattning delar upp livet i en yttre och inre tillvaro, även om det ofta tycks se ut så, utan låter dem smälta samman och dra varandra. Både fördjupning och utgivning, som Maria.
Himlen är alldeles “marsblå” genom det nya fönster som vår vaktmästare har satt upp och på grund av fönstrets egenskap av transparens kan vi se och synas genom det. Kanske blir det en bra bild av kyrkans roll, se sin samtid och synas i sin samtid.
/Krister Liljegren