Hur kan vi som kristna klara att säga nej till de som är i nöd, vad skulle Jesus säga till oss idag?
”De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill…” säger Jesus i Markus efter att ha blivit anklagad för slöseri när en kvinna gjuter dyrbar balsam över hans hår. Taget ur sitt sammanhang kan det kännas lite cyniskt, som om möjligheten till förändring inte finns. Är det vad Jesus menar?
Frågan som vi fått tar avsatts i Luk 18:22-23 där Jesus möter en uppsatt person som var mycket rik. Jesus uppmanar personen att sälja allt vad denne äger och ge till de fattiga. Det problematiska här är att i denna tid så uppfattas dåliga förutsättningar (fattigdom, sjukdom mm) som direkt kopplade till att personen har gjort något fel (syndat) och inte har gudarnas eller guds favör och välsignelse. Det var också en tid som hyllade den starke och inte hade många möjligheter för den som led nöd trots att Gamla Testamentet beskriver hur Gud månar om den som lider brist och hur människor ska behandlas väl oavsett ekonomisk situation.
Men här finns också ett test av den rike mannens hjärta. Han påstår sig hålla lagens bud men saknar omsorgen om medmänniskan. När Jesus ”pressar” honom med en överdrift så ifrågasätts det han kanske älskar mest. Kanske skulle Jesus aldrig förvänta sig en sådan stor uppoffring utan bara hjälpa mannen och oss att se vår egen prioritering och belysa vad som finns i våra hjärtan. Och det är här det börjar, i vårt hjärta, vår ambition och vår vilja.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Vi ser denna beredvillighet i de stora insamlingskampanjerna på exempelvis Tv där mycket pengar smalas in och många vill vara med. I den kristna kyrkan har det alltid setts som det mest grundläggande att hjälpa den som lider brist, i vetskap om att fattigdomen aldrig kommer att helt försvinna i rådande världsordning och att den lidande är min broder och syster. Kyrkan har nämligen själv ofta lidit brist och varit marginaliserad och har ofta kunnat känna med den som lider brist. Det finns dock en risk att vi som lever i den rika världen objektifierar den som lider brist. Alltså den nödlidande är någon annan som jag gör en god gärning emot, vilket gör att mitt samvete känns lite lättare. Jesus drar detta ett varv längre och uppmanar att bjuda dem som inte kan belöna oss på fest (Luk 14:12- 14). Denna handling blir en slags altruism där vi gör det goda för den andres välmåga och för att det är den världsordning vi önskar se, inte för vår egen belöning. Detta är något vi kan öva oss i genom att betrakta oss själva vad vi söker för känsla när vi gör en handling.
Jesus pekar också på möjligheten att göra gott, som en så självklar del av vårt liv att vi inte ens noterar det, vilket sker i Jesu berättelse i Matt 25:34ff. Jesus säger sig vara den fattige i denna berättelse som vi som en självklarhet har hjälpt. Kanske pekar det på en livsföring som är så präglad av Jesu identifikation med den lidande världen att omsorgen om medmänniskan blir något verkligt naturligt. Så naturligt att det t o m flyttar in i de politiska och samhällsbärande systemen. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem”, säger Jesus som en slags grundbult för människornas nya gemenskap, den som bryter med en rådande världsordning av obalanserad resursfördelning.
Det lilla vi gör är mer värdefullt och hållbart än det stora som vi inte tror oss klara av.
När Paulus sänds ut av apostlarna i Jerusalem till både hedningar och judar efter sin omvändelse till den kristna tron, så var man noga med att inte lägga på Paulus och Barnabas några mer åtaganden än att tänka på det fattiga, Gal 2:6–9. Alltså kan vi se att när den kristna tron utvecklas och växer så finns denna tanke från Jesus med. Tänk på resursfördelningen – m a o att dela med sig till dem som lider brist. Detta var något som också den mycket tidiga kristna församlingen i Jerusalem höll som en viktig del i sitt gemensamma liv. Det var så man levde det kristna livet – i ansvar för den andre. En romersk kejsare bekymrade sig över att de kristna hjälpte alla, även de romerska medborgarna medan den romerska staten inte gjorde det.
Men vi är människor med bra och mindre bra sidor så Jakobsbrevet gör en stor affär av hur det även i den kristna församlingen kunde finnas en ojämlik hantering av fattiga och rika. Även här kunde man bli bländad av den rikes särskilda ställning (läs Jak 2). Så, Jesus vet att vi här på jorden inte kommer att kunna ta fullt ansvar för skapelsen och därmed blir det en snedfördelning av resurser som gör att det alltid kommer finnas fattiga. Jesus är inte cynisk, men realistisk. Vi människor har också ansvar för många områden och personer i våra liv vilket bl a kräver ekonomiskt engagemang. Här krävs vishet för det finns också exempel på hur människor i sin längtan efter att hjälpa har försakat eller tömt ut sina resurser och där de som står dem nära har blivit lidande.
Jesus ser dock ett sätt på vilket detta problem ska kunna mötas innan hans rike blir en total verklighet på vår jord – genom sin undervisning och sin församling, som ska leva ut den i sin tid och sin kontext. Redan nu kan vi se glimtar av den nya verkligheten av rättvisa i varje tillfälle där någon bestämmer sig för att följa Jesu uppmaning om omsorg om den andre. Sin bror och syster. Pengar är inte alltid den bästa hjälpen för den som lider brist, för engagemang och omsorg kan ta andra uttryck. Här ska vi också passa oss för skuld och skam, som inte är en framkomlig väg när vi talar om generositet och givande.
Jag tror att Jesus skulle uppmana oss att pröva våra hjärtan, vad betyder mest för oss och då fundera över om vi är nöjda med den prioritering som följer i våra liv. Han skulle uppmuntra oss att våga utmanas av en generös och omsorgsfull livsstil där vi kan bli medbyggare i en ny världsordning, redan nu. Våga pröva hur vårt liv blir när vi öppnar upp för att bli givare och inte bara mottagare.
Det lilla vi gör är mer värdefullt och hållbart än det stora som vi inte tror oss klara av.
Krister Liljegren