Den bleka februarisolen visar sig på klarblå himmel efter flera veckor bakom grå skyar. De låga strålarna strömmar lätt in genom fönstret och når långt in i rummet. Ute vänder vi gärna ansiktet mot solen och en härlig känsla av vår kommer smygande. Det är en sanning som vi längtar efter. Vi märker att dagarna blir längre och vi går mot ljusare tider.
En kväll för några veckor sedan, när jag satte mig framför tvn för att koppla av en stund, kom jag rakt in i intervjuprogrammet Min sanning. Under en timma får man vara med om samtal på djupet med kända svenskar. Vid det här tillfället var det Annie Lööf som berättade om livet utifrån frågor som programledaren Anna Hedenmo ställde. Kanske har du sett något avsnitt och följt med i berättelsen, som ofta berör både ljusa och mörka fält i livsväven. Under programmets gång tänkte jag vid några tillfällen att ”det där var en känslig fråga att ställa” men det kom ett svar med en sanning som heter duga. Jag vet inte om frågeställningarna skickas ut i förväg, men följdfrågor kommer snabbt och oväntat. De letar sig in i områden där sanningen verkligen sätts på prov.
Det finns ett värde i att våga reflektera över livet, att i glädje minnas det som blev bra och att få försonas med att allt inte blev som man kanske tänkt sig. När vi vågar se sanningen med ett ärligt hjärta kan vi ibland upptäcka kunskaper, som vi fått på grund av tuffa erfarenheter. Dessa var oerhört tunga i stunden, men visade sig längre fram vara värdefulla in i andra situationer. Troligen kommer ingen människa kunna se hela sanningen om sitt liv. Det kan inte heller en närstående göra och här föds frågan: Finns det någon som håller mitt liv i sin hand, någon som vakar över mig och som alltid vill mig väl? Svaret är: Ja, det finns en Gud som känner dig i allt. Han som skapat dig följer dig varje dag med sin kärleksfulla blick. Han är alltings sammanfattning och mål. Psalm 139 i Psaltaren berättar om detta. Läs gärna psalmen och låt orden i stillhet tala till dig.
I Johannes evangelium kapitel 1 versarna 43-51 kan vi läsa om när Jesus kallar på ett par av sina lärjungar. Jesus är på väg att gå vidare till en annan del av landet, när han får syn på Filippos och säger till honom: ”Följ mig!” Filippos ropar på sin vän Natanael och vill att han också ska träffa Jesus. När Jesus får syn på Natanael säger han: ”Där är en sann israelit utan svek.” Natanael blir förvånad och undrar: Vad vet du om det, du känner väl inte mig? Jesus svarar: ”Innan Filippos ropade på dig, såg jag dig under fikonträdet.” Jesus vet hela sanningen, det som är synligt och det som ligger dolt. Hans kunskap är total. Detta kan verka skrämmande, som när ljuset från en strålkastare avslöjar allt. Det står om Jesus, att han var full av nåd och sanning. Om inte nåden fanns skulle vi rädda stänga dörren om sanningen och förbli fångna i tankar och handlingar som vi egentligen ångrar och mår dåligt av. Men nåden med förlåtelsen finns där och då vågar sanningen träda fram, vilket leder till befrielse och frihet. Jesus säger: ”Sanningen skall göra er fria.”
När livet ställs på sin spets är det ofta en sanning av djup som blir aktuell. När tid och förtroende finns kommer försiktigt orden: Tror du på Gud? Kan du berätta lite vad det betyder? Kristen tro har väl med Jesus att göra, hur då? Plötsligt riktas viktiga tankar till dig och mig. Någon vill veta sanningen om Gud. I detta läge är det en tröst, att hjälpen från Guds Ande finns där mitt i vardagen. Gud välsignar och vill använda den enkla berättelsen som här får en naturlig plats. Tänk att din och min berättelse kan få bli en av flera möjliga vägvisare som pekar på världens Frälsare. Filippos uppmuntrade sin vän att själv träffa Jesus. Det blev ett möte för Natanael, som han inte ville släppa. Han blev en efterföljare, en lärjunge. Precis så kan berättelsen få vara ett led för någon till en egen erfarenhet, en tro på Jesus. Lika säkert som ljuset återvänder varje vår, lika säkert är det att Gud alla dagar vill ge av sitt eviga ljus, sitt eget ord och sin kärlek till den som väder sig till Honom.
Guds goda välsignelse över dig och över din berättelse!
/Yvonne Jureheim