Kanske har allhelgona blivit lite mer av en högtidsdag, en ljuspunkt och en möjlighet till gemenskap mitt i höstens alltmer mörknande resa mot en stundande vinter. Kyrkogårdar och minnesplatser glimmar av otaliga ljus, ibland så många att värmen från dem bryter något av novembers fuktiga kyla. Ibland tysta, ibland pratande och försiktigt skämtande med varandra, ibland med tårarna som vill tränga fram möts vi, många människor, inför ett av livets stora mysterium. Döden och lidandet är nog de av livets förutsättningar som genererar mest frågor formulerade kring ordet varför i våra liv. Varför blev det så här, vad är meningen med detta, varför gör livet, som ibland är så vackert, också så ont?
Från den kristna kyrkans allra tidigaste dagar så har den burit på ett hopp, ett hopp om evigt liv där människan genom Jesus Kristus ska återuppstå och där Jesus en dag ska komma tillbaka. Jorden, skapelsen, människan ska bli klädda i ny gestalt och bli förvandlade. Gud ska bli allt i alla. I tider av nöd har människan sett dessa konturer av en ljus framtid lite tydligare, den har gett hopp om att Gud äger slutet på berättelsen om skapelsen även om samtiden är aldrig så mörk. Även i goda tider finns dessa löften som bärande strukturer i den kristna förkunnelsen. Kanske borde vi prata lite oftare om dessa löften, ge varandra än mer tröst i vår egen tid. Inte som en flykt härifrån till en fantasi om ”pie in the sky when you die”, utan som ett avstamp för frimodig efterföljelse till Jesus, här och nu.
När det kristna hoppet förkunnas har det förmågan att skapa en samtidsnärvaro grundad på ett framtidshopp som ger och har givit människor kraft att göra något verkligt gott för sin samtid. Guds rike är inom oss och ibland oss men ännu inte, lyder en välkänd tanke kring hur vi som efterföljare till Jesus ska förhålla oss till detta. Jesus är Herre men ännu ser vi inte denna kärlekens makt etablerad i alla mänskliga led på jorden, därför finns det fortfarande så mycket kvar att göra innan Jesus kommer tillbaka. Vi är kallade att här och nu vara en aktiv del i Guds frälsningsplan där slutmålet är en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Något av den framtida världens natur blir synligt varje gång en människas hjärta tänds av Guds Ande eller ord, där förståelsen om hur älskade vi är av Gud blir tydlig och uppenbar i våra liv.
För oss i min familj blir denna allhelgona extra personlig då pappas gravsten nu också rymmer min mammas namn. Jag kan inte annat än fundera över hur den tillvaron ser ut bortom gravstenen där mina föräldrar nu är. Ingen av oss vet mer än att det inte är slutet på berättelsen om Guds älskade skapelse. Paulus grundar detta hopp om evigheten i att Jesus har uppstått, därför ska vi också uppstå. “Ge nu varandra tröst med dessa ord” säger han i ett brev.
Så här skriver Jesaja;
“Dina döda ska få liv igen,
deras kroppar skall uppstå.
Vakna och jubla, ni som sover i mullen!
Ty din dagg är ljusets dagg,
du låter den falla över skuggornas land.”
En ljus och hoppfull allhelgona önskar jag dig.
/Krister Liljegren
Citat: 1 Tess 4:14 & 18, Jesaja 26:19 (Bibel 2000)