Dignande bord
Denna lördagsmorgon 20 oktober lyser solen glatt på mig när jag tar mig till Missionskyrkan för att inta höstens godaste frukost och få lyssna till Lena-Maria Vendelius (fd Klingvall). Det går knappt ta sig in i kapphallen då det trängs många kvinnor där. Idag är det slutsålt. Man kan nästan ta på förväntan i luften. Magen kurrar då man ser allt det goda som är uppdukat på bordet. Det är svårt att se tallriken då man fyllt den.
När magen fått sitt tar Lena-Maria plats. Hon börjar med att sjunga två sånger med sin vackra röst. Hon är nyss hemkommen från en turné i Asien. Turnéliv är hon van vid. Hon har mest besökt Japan där hon är en stor stjärna.
För några år sen ledsnade hon på det livet och drog sig tillbaka. Då startade hon upp en butik. Den drev hon i fyra år sen lockade sången henne tillbaka och hon började turnera igen. Då blev det ett besök till Thailand. Vid detta första besök bjöds hon in till en bankett där en av Thailands prinsessor skulle vara med och hon skulle få sitta på hedersplatsen. Det medförde dock problem då det är mycket fult att visa fotsulan mot någon och Lena-Maria äter ju med sin fot. Det diskuterades nu hur hon skulle kunna vara med att äta. Det föreslogs att hon skulle sitta i ett annat rum eller bli matad. Det sistnämnda kunde hon av förståeliga skäl inte gå med på. Till slut frågade man prinsessan och hon blev mycket intresserad av att se hur hon kunde äta med sin fot som hjälp. Slutet gott allting gott. Efter det sjöng hon ”O Store Gud” på thailändska, engelska och svenska.
Lena-Maria är också konstnär och är med i ”Mun- och fotmålare” som är en förening med ca 800 medlemmar. Det är hon som skriver brevet som följer med i de utskick av julkort man får in sin brevlåda. Denna förening håller varje år efter allhelgonahelgen vernissage och för några år sen var Arne Gärdestad, pappa till bröderna Ted och Kenneth, där och räckte fram en cd till henne och bad henne spela in en cd med några av Teds sånger. Det blev en inspelning med sex av hans sånger och sex av hennes egenskrivna.
När Lena-Maria föddes blev det en stor förändring för hennes föräldrar. Hon har inga armar och ett ben som går till knäet. Där har hon en protes. Detta har dock aldrig varit något hinder för henne. Hon säger; vad är ett handikapp? Alla är vi olika. Hon fick den bästa barndom man kan tänka sig. När hon reser runt i Asien poängterar hon ofta att vi alla är människor med unika värden. Alla behöver vi uppmuntran, utmaningar mm. Alla har vi samma behov, längtan osv. I Asien göms ofta handikappade undan. Lena-Maria har varit med och startat upp ett barnhem för handikappade i Thailand.
Hon avslutar med att sjunga en sång om hopp. När jag lämnar kyrkan är själen lätt och hjärtat varmt.
Marie Andersson