Så var det då dags att besöka Missionskyrkan för att inta och njuta av höstens bästa frukost. Det är som vanligt fullt med kvinnor i alla åldrar. Under tiden man äter surrar det i luften från de olika samtal som förs vid borden. När man ätit klart är man verkligen mätt och belåten. Nu ska själen få sitt.
Dagens föreläsare är Sophia Sahrin Granevik och hon kallar sin föreläsning ”Färgglada saris och spruckna lerkärl”. Då förstår ni säkert att det handlar om Indien. I det här fallet kvinnorna i Indien. Sophia läser dikter, visar bilder och berättar om hur det är att vara kvinna i detta land. Hon sjöng också några egenskrivna sånger för oss.
Sophia är själv född där av en ung kvinna som blev gravid, utan att vara gift och som valde att föda sitt barn och lämna det till ett barnhem. En indisk kvinna står under sin pappas beskydd till dess hon gifts bort. Hon får en man utvald åt sig. Detta innebär att pappan då måste ge en hemgift åt sin dotters man.
Indiska bröllop är pampiga. Kvinnan flyttar genom äktenskapet in i mannens familj. Som kvinna ses hon som en ägodel. Enligt hinduisk lag så ska kvinnorna göra allt mannen kräver av henne. Inom äktenskapet kan kvinnan bli misshandlad, våldtagen och t.o.m mördad. Kvinnans främsta uppgift är att föda en son.
Oftast gifts flickor bort redan innan 15 års ålder. Det är inget ovanligt att de har fött två barn redan i tonåren. Man får enligt lag inte utföra fosterkontroller men detta görs i stort sett jämt. Är det flickfoster aborteras dessa bort direkt då. En annan sak som görs regelbundet på kvinnorna i Indien är att de steriliseras efter att de fött barnen.
Att en man skulle göra detta är helt otänkbart. Preventivmedel används inte alls. I Indien har det aborterats bort 5 miljoner flickfoster de senaste åren. Det förekommer också att föräldrar tar sina döttrar till en klinik där de opereras om till att bli pojkar. Sophias föreläsning om kvinnors situation berörde på djupet.
Marie Andersson