I år är det hundra år sedan kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Men det föregicks inte utan strid och avgörande var inte minst den namnlista på 350 000 namn som samlades in och överlämnades till riksdagens talman. Men först i att ge kvinnorna sin rättmätiga rösträtt var frikyrkan och specifikt baptisterna och bakgrunden är värd ett omnämnande.
Rörelsen hade överförts från Nordamerika genom sjömannen F O Nilsson från Vendelsö. Denne suput och slagskämpe var nära att omkomma när hans skepp förliste strax utanför inloppet till New York. Han lovade Gud dyrt och heligt att om han överlevde skulle han omvända sig och bli en Guds evangelist. Han höll ord, och väl i NY uppsökte han en metodistförsamling och blev kristen.
Väl tillbaka till Sverige började han predika och åtta proselyter rodde en natt från Göteborg till Vallersvik, strax söder om Halmstad, för vuxendop. Men att utföra en gudstjänst utan präst var ett brott mot konventikelplakatet och kunde bestraffas med lagens strängaste straff, landsförvisning. I trots mot lagen döptes här i hemlighet den 21 september 1848 tre män och två kvinnor. Tre kandidater ångrade sig i sista stund antingen beroende på kylan eller av rädsla för dopets konsekvenser.
Efter dopet vandrade den lilla skaran till ett närbeläget hus, Borekullastugan, för andakt och församlingsbildande. Oavsett man eller kvinna, dräng, piga eller arbetare ägde varje medlem en röst. Därmed såg landets första demokrati dagens ljus sjuttiotre år före 1921 års riksdag.
Oavsett man eller kvinna, dräng, piga eller arbetare ägde varje medlem en röst. Därmed såg landets första demokrati dagens ljus sjuttiotre år före 1921 års riksdag.
Dopet kom till myndigheternas kännedom och Nilsson dömdes för kätteri och olydnad till landsförvisning. Det blev stora protester såväl nationellt som internationellt och till och med den engelska regeringen blandade sig i ärendet och krävde av Oscar I att bevilja nåd. Men påbudet, en kunglig majestäts förordning utfärdat på kungens initiativ, var prestigeladdat och begäran avslogs. Den 4 juli 1851 lämnade Nilsson Sverige och fördes i fångkärra till Köpenhamn. Han blev där under ett par års tid pastor i en baptistkyrka. Härifrån tog han sig senare till svenskbygderna i Amerika och bosatte sig i Minnesota och bildade en baptistförsamling. Efter tio år kom han tillbaka till Sverige med begäran om ny nåd, vilken beviljades.
Under Nilssons bortovaro hade väckelsen spridit sig runt om i landet och frikyrkoförsamlingar växt upp på ett stort antal platser, bland annat i Värmland. Här fanns läraren Nils Frykman, som samlade ”läsare” i sitt hem för nattvard. Ortens kyrko- och skolråd fick reda på det och han avsattes från sitt jobb. Det berättas att han vid tillkännagivandet satte sig vid orgeln och sjöng sången, som blev en klassiker, Nu är jag nöjd och glader nu kan jag andas ut … Sjätte versen inleddes: Nu satan fritt må rasa och Weman (prästen) hjälpa till/jag skall för dem ej fasa det blir som Herren vill. Expressens chefredaktör Bo Strömstedt nämner om händelsen i sina memoarer med kommentaren: ”Den uppkäftigheten gillar jag”. Versen ströks senare vid utgivningen.
I väckelsens spår följde arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Sveriges folk höll på att supa ihjäl sig. Brännvin förekom ofta som ”löneförmån”, och som motrörelse föddes nykterhetsrörelsen. Ur fattigdom och misär reste sig folket och den begynnande arbetarrörelsen blev en vändpunkt. Sverige som välfärdsland började byggas upp med folkhemmet som mål. Nu restes krav på kvinnans rösträtt i samhället och i bräschen gick starka kvinnor som Selma Lagerlöf, Elin Vägner, Karin Boye och många fler. Kata Dahlström är heller inte att förglömma. En lista som upptog 350 000 namn överlämnades till riksdagens talman och bland underskrifterna fanns även många mäns. Äntligen 1921 erhöll svenska kvinnor samma rättmätiga rösträtt som övriga nordiska länders kvinnor fått flera år tidigare.
/Inghar Främberg
Foto: Demonstrationståg för kvinnorösträtten i Göteborg i juni 1918. Anna Backlund, Göteborg – Nordiska Museet.