Dörren gled sakta upp i mörkret och ett svagt gulaktigt sken från den gamla ljusstaken dansade utmed väggarna. I bakgrunden hördes Var hälsad sköna morgonstund och en bricka med lussekatter, moster Hickas pepparkakor och varmt honungsvatten landade på min säng. Efter den något sockerstinna frukosten smög jag ut i det för övrigt mörka huset där julgranen nu lös i ensamt majestät med sina oöppnade julklappar under sig. Nu var det äntligen julafton, mamma och pappa hade klarat det ännu en gång. När jag gick och lade mig kvällen innan julafton var det nämligen lätt kaotiskt hemma med pappa som lagade all julmat och mamma som i sina överfulla jullådor grävde efter släktklenoder. Ett slags julmirakel inträffade varje år när den tjugotredje gick över till den tjugofjärde, det blev jul igen.
Det är lätt att uppfatta det förgångna genom ett romantiskt raster, men i vår familj har vi också upplevt hur det är att fira jul när familjen drabbats av sorg och sjukdom eller som när min mamma skar av vitala delar i sin hand i köket och hur människor då i församlingen kom med hjälp till oss vid julen. Vem kommer inte ihåg pandemijularnas restriktiva tillvaro för något år sedan? Förväntningarna på julen förändras över åren med en ökad livserfarenhet, ändå finns ett slags längtans skimmer kvar, kanske skyddat av återkommande traditioner.
Har du tänkt på hur starkt vårt luktsinne är kopplat till just traditioner? När vår kollega Yvonne öppnar sin första clementin på hösten (det brukar vara hon som är tidigast med detta) på vår förmiddagsfika i kyrkan så uttrycker vi ofta, “åh, det luktar jul!” På samma sätt är det lite med ord tänker jag, när vi hör vissa inledande fraser i välkända texter så är vi genast där i känslan.
Om jag nämner; “Det folk som vandrar i mörkret…”, eller; “Vid den tiden utfärdade…”, så tror jag att många av oss kopplar ihop vår känsla med jultexterna i både gamla och nya testamentet i Bibeln. I min barndomsvärld var detta obligatorisk läsning innan tomten kunde komma på tal, strax efter att Kalle Anka och hans vänner hade lämnat tv-rutan. Men texterna är mer än minnen och traditioner.
Citaten ovan är inledningen till berättelsen om ett verkligt julmirakel, ja mer än ett julmirakel, det är ett mirakel för hela kosmos. Berättelsen går igenom profeten Jesajas löftesrika profetia som pekar framåt mot en verklighet som skall komma och leder till evangelisten Lukas änglar som säger att nu har det skett; “Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.”
Jesaja skriver; “Men nattens skall vika där ångest nu råder”. Som alla profetiska texter finns det ett historiskt här och nu i tiden där det sker, men också ett skeende längre fram, eller kanske igen och igen. Så tänker jag om många av de löftesrika ord som finns i Bibeln, de gäller om och om igen tills tiden tar slut. Med den skillnaden att Jesus inte ska födas någon mer gång gång till världen, men komma tillbaka en dag enligt hans egna löften. Jesajas text ovan och de efterföljande löften som finns i texten är mer aktuella än någonsin i vår tid. Vår bön är att natten ska vika och att morgongryningen ska bryta igenom, kanske framför allt i människors hjärtan.
Kanske mår vi bra av att vara uppmärksamma på och notera våra välsignelser, komma ihåg de mirakler vi fått vara med om. Även om vi kan tycka att de är små och för stunden lätt meningslösa blir de i ett större perspektiv, och när hela pusslet blir lagt, viktiga delar i det vi kallar livet. Även en liten människas förundran över att det blev jul igen kan finna sin plats i vår viktiga inre berättelse och mår vi egentligen inte bäst av att förbli som små barn i förundran inför miraklen från Gud?
Allt gott & en välsignad jul
/Krister Liljegren
Citat: Jesaja 9:1-2, Lukasevangeliet 2:1&10 (Bibel 2000)
Fotnot: Moster Hicka (ingen har förklarat smeknamnet) var en syster till min mormor som hade ett mycket speciellt pepparkaksrecept.