Hon rör sig försiktigt fram genom folkhopen som trängs nere vid sjön. Luften är varm och dammig trots närheten till vattnet. Solens ljus från den klara himlen skapar speglingar i den blå vattenytan vilka träffar hennes ögon och det gör att hon ibland tappar kontakten med den hon följer. Ofrivillig beröring med andras kroppar genom deras knuffar gör henne iskall, om de bara visste vem hon är och vad hon bär på. Berättelserna om honom som hon följer på avstånd har fyllt hennes hjärta med en strimma av hopp, om än ett hopp som är trasigt av alla misslyckade försöka att bli av med sin plåga. Smärta och blödningar har präglat hennes liv under lång tid och gjort ett vanligt liv svårt att leva. Pengarna är slut och plågan har bara blivit värre. Så är han plötsligt där igen och genom en oväntad rörelse bland folket trycks hon framåt och befinner sig plötsligt bakom hans rygg. Utan att egentligen veta vad som nu kommer att ske bryter hon med alla tabun och regler. Hon struntar i alla de röster inom henne som vill stoppa henne. Hennes hand sträcker sig efter hörnet på hans mantel.
Den, i berättelsen, namnlösa kvinnans utsatta position, som innebar fysiskt lidande och ett utanförskap från samhället bidrog säkert till att hennes hopp om förändring var rejält naggat i kanten. Kanske kan vi alla känna igen oss en aning i en situation där hoppet blir ansatt av att den önskade förändringen inte tycks infinna sig. Under pandemin har många av oss känt av hur vi har kastats mellan hopp och förtvivlan. Kvinnan var tvungen att på sätt och vis isolera sig på grund av sin sjukdom. På liknande sätt har vi i vår tid lärt oss en stor försiktighet i relationer med varandra under den pandemi som har pågått. Det har hos oss funnits ett moment av social distansering och en rädsla för att omedvetet vara den som exempelvis smittar andra.
När hoppet blir ansatt kan det vara lätt att förlora fotfästet och hallelujaropen blir inte så frimodiga längre. Ett naggat hopp och ett ansatt halleluja har ändå en hemvist, en plats, där det trötta får landa. Vår trasighet påverkar inte Guds förmåga att hjälpa oss, snarare verkar det vara så att Gud lättare kan komma in vår livssituation när vi inte är så starka i oss själva. När vi låter vår egen förmåga få vila lite. Ett hopp, om än vindpinat av stormar i vårt liv, möter en väldigt stor och kärleksfull Gud. Nya testamentet men också Gamla testamentet är fullt av berättelser om naggade hopp och ansatta hallelujarop som får landa i Guds omsorg. Kvinnan i Markusevangeliet är ett av de tydliga exemplen på detta.
I samma stund som mannen framför henne vänder sig om passerar tusen tankar inom henne; vad kommer att hända nu? Hon hade upplevt hur något hände i hennes kropp och den känsla av hopp det gav blandades med en känsla av osäkerhet. Allas blickar riktades strax mot henne. Mannen frågade nämligen efter vem det var som hade rört vid honom.
Darrande sjönk hon ner inför honom bland allt folk och hon sa som det var. “Dotter”, han sade dotter till henne! Hur längesedan var det inte hon hört något sådant och hur längesedan var det inte som hon hade känt tillhörighet?
Världen vändes rätt igen för kvinnan den där dagen. Hennes naggade hopp landade inte bara i ett ingripande som botade henne, utan hon fick också ett familjärt sammanhang som Jesus beredde åt henne inför alla människorna. Kanske kunde hon för första gången på länge säga “halleluja” från djupet av sitt hjärta.
Läs gärna Markusevangeliet 5:24-33 och fundera lite över de olika rollerna som förekommer där; folket, Jesus, kvinnan. Prova att sätta dig in i att vara de olika rollerna. Vad ser du, vad hör du, vad känner du?
/Krister Liljegren