En typisk kristen frikyrkoförsamling har ofta sina rötter någonstans i slutet av 1800-talet. Mycket av dess föreningsmässiga konstruktion vilar på en annan tids drömmar och längtan om en förändrad nutid och en bättre framtid. Människor som av naturen och p g a sin sociala klass inte hade annat att göra än att fullfölja sin plikt att “bli kvar vid sin läst”, fick i dessa nyfödda gemenskaper en ny tillvaro.
Nu stod där i talarstolen mjölkerskan och vittnade för församlingen där godsägaren eller fabrikören satt, och hon kunde t o m vara den som i denna stund undervisade dem om ett äkta kristet omvändelseliv. I kraft av sin omvändelse gjorde människor en klassresa som tidigare varit omöjlig. Medlemskap gav rösträtt i gemenskapen, inte grundat på något annat än din tillhörighet som syster och bror i den kristna familjen. Bekännelse, omvändelse och en gemensam vilja började nu också lägga grunden till Sveriges resa in i ett demokratiskt välfärdsland. Tillsammans lade man liv till liv, kraft till kraft, visionen var det gemensammas bästa, andligt och lekamligt.
Evangelium om Jesus gav dem en klar blick av en annan tillvaro och det gav dem dessutom mandat att börja förverkliga den. Det spelade inte någon roll att samhället och en statskyrka sa att de inte fick det när tusentals svenskar hade fått smaka nattvardens välsignelse i varma konventikelsällskap, höra ordets förkunnelse från brinnande förkunnare och se hur deras röst räknades. De såg hur deras gemensamma vilja började bygga hus och gemenskaper, vilka gick rakt igenom ödets klassindelning. I detta blev de ostoppbara i sitt nya liv tillsammans.
Här finns så mycket mer att säga och vi får passa oss för att romantisera “förr” allt för mycket. Men insikten om våra rötter kan ge oss två fördelar, tänker jag. Det ena är att vi kan inspireras av deras överlåtelse och kamp. Det andra är att när vi ser deras tids kamp bör vi betänka vår tids förutsättningar och att vi inte i allt kan ärva våra andliga fäders sätt att bedriva församling.
Om vi skulle titta på vår samtid och gemenskap med våra andliga förfäders “nybyggareblick”, vad ser vi då? Är vår egen struktur som föreningskyrka ett bekymmer? Varför är vi så idag få på våra församlingsmöten, en plats där vi tar för församlingen verkligt viktiga beslut? Hur ska vi tänka kring det faktum att de som tar ett stort verksamhetsmässigt ansvar hos oss (styrelse, Skogshyddan, ekonomi o s v) ofta är de äldre ibland oss? Kommer det några efter dem?
Vi har det gemensamt med våra andliga förfäder i vår församling att vi tror på att evangelium om Jesus beskriver en barmhärtig värld som är möjlig att leva ut tillsammans genom många olika uttryck. Kanske att sättet att göra det idag kräver en större genomlysning och att vi likt våra fäder skulle våga bryta ny mark för en ny tid. Ett första steg kan vara att vi kommer samman på de möten vi har, exempelvis församlingsmöten, och att vi ser dem som nyorinterande samlingar med nyfikenhet och lust som ledstjärnor. Med den föreningsmodell vi har kan vi fortfarande göra mycket gott tillsammans i dessa samlingar.
Om du önskar förändring gör då som frikyrkan alltid har gjort, var förändringen, kliv in i gemenskapen och gör förändringen! Börja med nästa samling som vi har tillsammans.
/Krister Liljegren