För ett antal år sedan tävlade en grupp som heter Panetoz i Melodifestivalen med en låt som heter “Dansa pausa”. Gruppen har en musikstil som inte alls passar mig och texten är i mina ögon väldigt banal men när jag skulle börja skriva den här texten dök ändå titeln på sången upp i mitt huvud, “Dansa pausa”.
Jag tror att det är så livet är. I den här texten fokuserar jag på livet i församlingen men jag tror att det går att applicera de här tankarna på livet i stort.
Vi har perioder då vi vill vara i rörelse, vi har ork och energi, vill framåt och orkar engagera oss i både det ena och det andra. Då är det viktigt att kunna kanalisera den kraften, få möjlighet att engagera sig och vara delaktig i eller leda verksamheter och projekt, lika viktigt som att få vila för att orka eller återhämta sig när kraften runnit ut. Sådana perioder kan också komma, perioder då orken har sinat eller är helt slut. Bara tanken på att ta oss an ett projekt kan då få tårkanalerna att rinna över för styrkan är borta och energidepåerna tomma.
Det är då vi har varandra och förhoppningsvis går vi i takt när det gäller styrka och vila. Alltså att när några är trötta och behöver vila så finns det några andra som orkar dansa och när dansgänget behöver pausa finns det förhoppningsvis andra som har ork att gå framåt.
Måste vi vara i rörelse hela tiden då? Ja, en församling kan aldrig vara helt still. Vi är en levande organism som bygger på relationer. Först och främst relationen med Gud som behöver fördjupas och hållas levande och för det andra relationen med varandra som hela tiden behöver underhållas. Det här sättet att tänka kräver en stor portion förståelse, tålamod och acceptans.
När någon är inne i en period av vila behöver den mötas av lika mycket kärlek och uppmuntran som den som är inne i en period av rörelse. Och de som är i rörelse, de som handlar och gör behöver mötas av acceptans för det de gör och mötas av bemyndigande av sina uppgifter. Vi gör alla efter den förmåga vi har och det bästa vi kan göra är att uppmuntra varandra i det.
I Hebreerbrevet 10:23-25 skriver författaren:
”Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.”
Vi är inne i en tid då många söndagar handlar om evigheten och i söndags var temat den yttersta tiden. “Dagen” i texten från Hebreerbrevet syftar på dagen då Jesus kommer tillbaka, när den tiden är vet ingen och det bästa vi kan göra just nu är att hjälpa varandra att fortsätta att dansa och pausa i Guds rike.
Tina Hjortlinger