Emellanåt slinker det igenom en berättelse via olika kanaler, det kan vara på sociala medier eller TV, ibland ett reportage i en tidning. En berättelse om ett möte med det som inte låter sig förklaras så lätt. Kanske kan det vara ”skämmigt” att klä det i namn som bönesvar, gudsmöten eller likhet med den Jesus vi hörde om i söndagsskolan m m. Ändå är det en verklighet för ett betydande antal människor. Möjligen kan de flesta människor berätta om något de varit med om? Inte sällan finns en koppling till Gud, änglar, bön m m. När jag läste på högskolan fick vi ta del av en vetenskaplig undersökning av svenskars erfarenhet av just detta. Många människor kan berätta om erfarenheter av olika slag i mötet med det som bryter med vardagens förväntade och vanliga händelser. I två artiklar i Dagen nyligen, en 25 december och en 13 januari berättas om möten med änglar och det framkommer hur människor kan vara lite försiktiga med att berätta då det finns en risk att bli förlöjligad och inte tagen på allvar, vilket är helt begripligt.
Men det är just detta som är den tidiga kristna rörelsens motor; den egna erfarenheten och det egna mötet med Jesus, Gud och änglar (både övernaturliga och mänskliga). Allt från Paulus mäktiga möte med Jesus på vägen till Damaskus till den man som var lam och satt i Sköna porten vid templet i Jerusalem. Han som i mötet med Petrus och Johannes fick uppleva ett totalt helande. ”Vi kan inte tiga med vad vi har hört och sett”, säger Petrus och Johannes när de uppmanas att sluta förkunna om den uppståndne Jesus efter det inträffade miraklet vid Sköna porten. På det viset bärs de goda nyheterna ut i den då kända världen av vanliga människor som du och jag och genom deras egen berättelse, vilken är kopplad till berättelsen om den uppståndne Jesus.
Periodvis har det s k vittnesbördet varit en återkommande del i den kristna frikyrkans gudstjänst, alltså att människor berättar om händelser och erfarenheter från sin vardag där lyssnaren kan bli stärkt och uppmuntrad. Vi kan tänka; ”om det är möjligt för dig, kan det ske hos mig!” Kyrkans liv blir då inte ”bara” en gudstjänst en gång i veckan, utan en spännande resa mitt i vår vardag, som vi kan dela när vi möts. Precis som det var i början av den kristna kyrkans historia och sedan har varit många gånger under tidens gång får vi återupptäcka den personliga berättelsens äkthet och kraft.
Tidigt i Lidköping, innan vi var en konstituerad Missionsförsamling runt 1860, samlades våra andliga förfäder hos fröken Charlotte Påhlman till konventiklar, vilka var stunder av andlig uppbyggelse. Säkert talade man här om sina upplevelser av den nyväckta evangeliska övertygelsen.
Hur skulle det kunna se ut hos oss idag? Har du en upplevelse som du vill dela? När vi kommit över de första tankarna av tvivel på om vår berättelse betyder något kanske vi ska börja dela med oss?
Fundera på vad du har varit med om och ta med det i din bön, kanske öppnar sig mer förståelse av det skedda och kanske öppnar sig en möjlighet att dela det med människor som behöver höra din berättelse.
/Krister Liljegren
Citat Bibel 2000, Apg 4:20
Vill du berätta?
Har du någon upplevelse du vill berätta om? Kanske skulle du vilja berätta i församlingen, i gudstjänst eller i veckobrev och blogg? Eller skulle du vilja prata enskilt med pastor eller diakon och kanske få hjälp att förstå eller bearbeta din upplevelse? Hör gärna av dig!
Foto: Caroline Veronez från Pexels