Vi har alla känt av sorgen och saknaden som kan uppstå vid en förlust. Någon eller något finns inte längre kvar. I de rum i livet som har innehållit både människor, skeenden och gemenskaper kvarstår efter förlusten ofta en känsla av tomhet. Det vi tog för givet visade sig vara en undflyende och föränderlig verklighet. Vi ville så gärna att det skulle vara för alltid.

Melankoli, och ibland den djupaste förtvivlan, vill istället fylla de tomma utrymmena. Känslor, som över tid kommer att förändras, förlora sin värsta smärta och avta något, men där en känsla dröjer sig kvar. Vi kan kalla den bitterljuv. Den är en erfarenhet av djupaste sorg, men också ett gryende hopp om att det måste gå. Allt blandat med tacksamhet över de ljusa minnen som dröjer sig kvar i vår inre värld där dåtid och nutid samsas.

Vi talar då kanske om vemod, ett ord som beskriver den känsla som uppstår när livet passerar genom en mer svårorienterad och gråtonad verklighet av sorg och saknad. Även inom konsten, kulturen och musiken är detta uttryck, vemod, gångbart. Vilket inte är konstigt då konsten, kulturen och musiken är uttryck för mänskligt liv och mänsklig erfarenhet.

Jag kan tycka att ordet vemod känns lite besläktat med ordet skymning. Den där stunden senare på dagen som är ett slags mellanting mellan dag och afton, inte dag och inte afton, men någonstans mittemellan. Så blir vemod i min tanke ett tillstånd mellan sorg och ett gryende hopp, eller en slags blandning av de båda. Mörker och ljus i en blandning som smakar bitterljuvt och som märkligt nog äger en viss skönhet.

I Klassisk morgon i P2 efterfrågade man förra veckan bland lyssnarna musik som är vemodig. Man fick in så många förslag att de var tvungna att återkomma i ämnet påföljande vecka. Jag tänker när jag hör detta att säkert spelar pandemins påfrestning, men också det högst mänskliga behovet av att utrycka sorg, en stor roll i utfallet. Hur moderna vi än är så kvarstår det faktum att vi är människor med behov av att uttrycka livets olika skeenden tillsammans. Ibland uttryckta genom en kraft större än vår egen, exempelvis genom musik och konst, och som har förmågan att uttrycka det vi känner.

Nu går vi in i en tid som nästan har blivit lite av en folkrörelse, Allahelgona, där massor av människor tar sig till kyrkogårdar och minnesplatser för att tillsammans minnas och tända ljus. Vi är där tillsammans, om än okända för varandra, men vi binds samman av vår mänskliga natur och längtan efter att förstå något av det som har skett. Kyrkogårdarna är, precis som vemodet, en blandning av det vackra, med alla ljus, arrangemang och marschaller, men också smärta, med snyftningar och dämpade samtal i dunklet och händer som håller hårt om varandra.

På lördag har vi i vår kyrka ett tillfälle att mötas tillsammans i sorg och hopp. I denna stund delar vi nattvarden med varandra, ett av mänsklighetens största tecken på hopp. Livet har, i Jesus Kristus, segrat och han bjuder in dig och mig till sin gemenskap vid sitt dukade bord. Ett bord dukat med det nya förbundets gåvor.

Kanske är en och annan sång lite vemodig, atmosfären vilsam och eftertänksam, men där och då får vemodet möta den tidiga gryningens solstrålar, budbärare av den nya tid som kommer i och med Guds rike och som är möjliga genom att Jesu grav är tom den där påskdagsmorgonen i Jerusalem.

Vemodet får möta gryningen i Guds rike.

All tröst till dig
/Krister Liljegren