Det har jag ’grunnat’ på ett tag. Det borde väl vara självklart för en pastor varför vi ska be, det ingår ju liksom i jobbet. Men även ’vi’ får våra funderingar över olika saker ibland. Iaf jag. Kanske även du?
Sen 2018 har jag varit sjuk på heltid och jag har mycket tid över att ’grunna’.
Den senaste tiden har jag pratat med pastorer, vänner, kollat alpha på webben, frågat chat gpt och googlat
Ja, såklart har jag även läst Guds ord.
När jag kollade på några avsnitt från alpha förra veckan och där ett av avsnitten heter just ”varför ska vi be” landade jag i en stilla och envis förtröstan på Gud.
Utan kramp och utan kamp.
Skönt!
Krampen o kampen kanske ibland dyker upp igen. Men då tänker jag att du och jag får bottna i Guds ord och löften. Igen.
O C H i trons gemenskap med varandra.
Så värdefull den gemenskapen är! Den får jag uppleva här hemma, när vänner från kyrkan knackar på och när mobilen ringer.
”Att byta ett ord eller två gjorde vandringen lättare att gå” tror jag ett ordspråk lyder. Så, sant eller hur?!
Även om du och jag inte för stunden har några speciella behov, så kan vi ändå samtala med Gud. Precis som när man ringer en god vän bara för att prata lite. Efter en stund frågar kanske vännen: ”Ville du nåt särskilt?” ”Nej, jag ville inget särskilt – jag ville bara prata lite och få höra din röst.” Den sortens samtal kan vi också få ha med Gud.
Ett bibelord som återkommer i mitt sinne är från när Jesus undervisar i synagogan i Kapernaum i Johannes evangelium kap 6. En del av dem som lyssnade blev så upprörda över Jesu ord att de lämnade honom. ”Då säger Jesus till de tolv;
Inte vill väl också ni gå bort? Då svarade Simon Petrus, Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.”
Där landade jag i mitt ’grunneri’.
”Herre, till vem ska vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds helige.”
Det finns inget annat, det finns ingen annan att luta sig emot, att hålla fast vid än Jesus själv. Det håller även när det ser hopplöst och mörkt ut och om bönesvaren uteblir.
Några meningar från Corrie ten Boom får avsluta min lilla bloggtext.
”När ett tåg åker igenom en tunnel och det blir mörkt, då slänger man inte biljetten och hoppar av. Man sitter kvar och litar på föraren”
Herren vare med dig!
//Camilla Bergius