Snubblar mig fram i en alltför mörk gång
Den vindlar, vrider sig och är trång
Kämpar och känner mig fram med handen mot den enda vägg
Nåt stryker emot den som vore det skägg
Måhända är det lava på muren
Det skapar bilder och en konstig filuren
Fortsätter känna mig fram utan att se
Ansiktet stelnat till en mask som inte kan le
Snart byts det mörkaste svarta mot grått
På kinden rinner tåren vått
Skönjer sen ljuset som strålar
Ger upp ett skri och vrålar
”Mörkret, du tar inte över trots allt
Min Herre mig leder överallt”
Aldrig Han överger mig
Ty Han drar mig närmare till sig
Där jag, sårad och fylld av smärta,
får vila i Hans famn tryckt intill Hans hjärta
Dikt av Marie Andersson