Härom dagen tog jag en kopp kaffe efter städningen. Jag hade precis dammat ovanpå ett skåp i köket, där den ärvda gamla kaffekitteln står. Den kommer från min pappas mormors mor Klara Karlsson Stark (1818-1898). Hon bodde i en av stugorna på Åsle Tå, ca 1 mil öster om Falköping. Till nästan varje by i Västergötland hörde tidigare en så kallad tå. Det var den gemensamma betesmarken som låg närmast byn. Där släpptes korna ut tidigt på morgonen och där samlade man ihop dem för att mjölka eller för att hämta hem dem igen på kvällen.
Med tiden fick de bybor som levde fattigt, uppföra sina backstugor på tån och bryta upp små täppor vid dessa. På så sätt bildades samlingar av stugor vid sidan av den egentliga byn. På tån bodde bl a hantverkare av olika slag, änkor och avskedade soldater. Här försökte de försörja sig genom enkla egentillverkade saker eller genom att göra dagsverken hos sina förmögna grannar i byn. På tån fick människor i allmänhet kämpa en bitter kamp mot fattigdom och nöd, men nu till andra funderingar i kaffepausen.
Kitteln var tillverkad för kaffekokning och fylldes troligen mycket tidigt på morgonen med vatten och eventuellt med malda kaffebönor om man hade råd. Över den öppna elden i köket hade kitteln sin rätta plats och funktion. Där var den i sitt esse. Att vara i sitt esse är ett uttryck som kan översättas med att känna sig hemma. Vi använder ibland uttrycket när någon upptäcker områden att fungera inom, som ger glädje, tillfredsställelse och energi. Esse är ett latinskt ord och betyder egentligen att vara. En annan möjlig översättning är att vara i sitt rätta element eller att trivas.
Bibelns texter om påsken, när Jesus dör och uppstår, berättar om Guds längtan efter gemenskap med varje människa. Många använder uttrycket ”det var som att hitta hem”, när de försöker förklara upplevelsen utifrån bekännelsen ”jag vill tro på dig Jesus”. Det var som att upptäcka källan med den djupa kärleken. Källan, som besvarar den inre törsten av liv. Gud, vars namn är Jag Är, vill att människan ska få vara den hon är, vara i sitt esse. Han vill hjälpa och leda oss, när vi undan för undan lär känna oss själva, vilket pågår hela livet. Har du funderat över när du är i ditt esse, när den där sköna hemmakänslan med en inre tillfredsställelse kommer?
Kaffekitteln har en öppning med lock, ett inlopp. Man måste lyfta på locket för att fylla kitteln med vatten. Kan det vara så, att vi dagligen behöver lyfta på ”hjärtats lock”. Guds Ande är beredd att fylla på med livgivande vatten dag för dag, för att inspirera och uppmuntra. Tänk att en del av Gud själv bor i oss. ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga Anden, som ni har inom er och som ni fått från Gud”. (1 Kor 6:19). Vi får följa uppmaningen ”Låt er uppfyllas av Ande.” Hur göra man det? Ett sätt är att be: ”Tack helige Ande, att du hela tiden fyller mig med ditt goda och verka genom mig denna dag”.
Kaffekitteln har också ett utlopp, en pip. Meningen är att kaffebönorna ska ge vattnet färg och smak när kitteln värms över elden. Den heliga Anden hjälper oss att se på Jesus och i gemenskap med honom färgas och smaksättas vi. Andens goda frukter mognar och vi får spegla värmen från Gud genom kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Här föds också längtan efter att andra ska få upptäcka vem Jesus är och här anar vi att Gud vill använda våra erfarenheter, gåvor och talanger.
Under sex onsdagskvällar, med början i mars, samlades vi i kyrkan kring undervisning om den heliga Anden. Vi delade också i all enkelhet erfarenheter, bad tillsammans, övade oss att lyssna till Anden och uppmuntrade varandra. Anden vill ge av sina gåvor till oss (1 Kor 12:1-11) och ledordet här är mångfald, så listan kan vara betydligt längre. Gåvorna är till för att bygga upp dem som tror, men kan också leda människor fram till Jesus, till mötet med honom som föder tro.
Kaffekitteln står stadigt på sina tre ben, trots att benen fått utstå ett och annat. I tron på en treenig Gud har vi vår starkhet, även om upplevelser och känslor inte alltid bekräftar det. Fadern (skaparen), Sonen (frälsaren) och den heliga Anden (hjälparen) är den Gud som vi i trosbekännelsen bekänner oss till, tillsammans med alla i den kristna kyrkan utöver vår värld. Herren överger oss aldrig. Hos honom finner vi nåd, barmhärtighet och hopp.
Kaffekitteln har ett kraftigt handtag. Tankarna går till Klaras händer som stadigt greppade om handtaget, när hon försiktigt hällde upp kaffe för att inte spilla. Troligen fick hon arbeta hårt och händerna var säkert både valkiga och förvärkta. Kanske knäppte hon sina händer till bön innan hon matt av trötthet somnade i den dragiga stugan. Ibland funderar jag över hur hennes liv såg ut, om det fanns en hand för henne att hålla i. Människan har i alla tider och under olika perioder i livet behövt det…
- handen som hjälper barnet när det envist försöker ta de första stegen
- handen som ger trygghet de första dagarna på väg till skolan, till en ny och spännande miljö
- handen som livskamraten sträcker ut under dagar, månader och år
- handen som är full av omsorg när rädsla eller sjukdom drabbar
- handen som trofast ger närhet vid det sista andetaget
Ett är säkert, Gud håller ett varsamt tag om dig med sin kärleksfulla hand.
Profeten hälsar från Gud: ”Frukta inte, ty jag är med dig, var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och hjälper dig, jag håller dig uppe med in rättfärdigheters högra hand.” (Jesaja 41:10)
Jesus säger: ”Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.” (Johannes evangelium 10:29)
Med varma hälsningar
/Yvonne Jureheim