Studieförbundet Bilda har släppt nytt material som heter Kyrkan och #metoo där man önskar förklara vad #metoo-rörelsen står för och där de frågor som den berör hanteras i den kyrkliga kontexten. “Me too” betyder ”jag också” på engelska. ”#” (hashtag) är en märkning som används i sociala medier för att länka ihop bilder, artiklar och inlägg.
Rörelsen uppstod i USA och då bland skådespelare som upplevt övergrepp kopplat till sitt yrke. Det handlar framförallt om hur kvinnor vågar träda fram och berätta om övergrepp och de strukturer som gör dessa möjliga, gång på gång, inom i stort sett alla yrkeskategorier, organisationer och arbetsplatser. Men det handlar inte bara om sexuella handlingar utan också om kommentarer, nedsättande repliker och skämt på människors bekostnad. Olika yrkeskategorier, organisationer och även kyrkor skapade egna grupper. Inom kyrkans värld kom #sanningensskagöraerfria och #vardensljus. Bilda anger att 1800 kvinnor (!) berättar inifrån den kyrkliga världen under dessa rubriker om liknande erfarenheter av övergrepp.
Här vill liksom texten göra halt, 1800! Och säkerligen finns ett stort mörkertal. Hur långt har vi då inte kommit från Jesu undervisning, urkyrkans modell och faktiskt Paulus, som ofta anklagas för att vara kvinnoprästmotståndare, men som uppenbarligen tror på sin egen utsaga i Gal 3:28 ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus”.
Innan pandemin kunde jag konstatera hur vi svenskar blivit ett kramande folk. Vi, som är lite stela av oss i allmänhet, kramades nu ganska ofta när vi möttes. En handling som egentligen är högst mänsklig, ofta önskad och t o m kanske livsviktig när den sker frivilligt och med goda intentioner. Under pandemin har vi lärt oss att inte komma nära varandra och nu när samhället öppnar igen behöver vi fundera kring detta med hur vi närmar oss varandra i samhälle och kyrka. Inom den kristna frikyrkan fanns en kramkultur som inte alltid var frivillig.
För det är just här som det behöver vara tydligt, så att inte strukturer av könsrelaterad makt, oärliga intentioner och missförstånd uppstår. Det behöver alltså inte bara handla om det som vi kanske tänker på som övergrepp i grov form, utan snarare vår intention och varför vi gör något, om det så bara handlar om en vänskaplig omfamning eller en förlupen kommentar. Och att vi inser att det vi gör också upplevs av den andre på dennes sätt. Detta gäller också vid kommentarer eller s k skämt. Strukturer av övergrepp kan finnas överallt.
”Stopp – min kropp!” lär sig barnen idag att säga, vilket är en mycket bra sammanfattning på hur vi grundläggande kan tänka; att den andre är en egen individ med full bestämmanderätt över sin egen kropp. Där vi bara, oavsett hur goda motiv vi har, endast om den andre önskar det kan ta i hand, kramas eller på annat sätt beröra varandra. Frivillighet är ordet, även om vi är aldrig så spontana och själva tycker att det är naturligt med beröring och kramar.
Självklart kan vi inte och vill inte skapa något regelsystem som gör tillvaron stel och ängslig, vi vill bara vara uppmärksamma så att vi utgör en trygg miljö i kyrkan. ”En varm gemenskap där vi växer” kan betyda att vi är uppmärksamma på de strukturer som skulle kunna göra negativa handlingar möjliga.
Det är inte helt enkelt att skriva om detta ämne för jag önskar inte misstänkliggöra eller skapa oro. Det skrivs inte heller på förekommen anledning utan jag tror bara att vi som kyrka inte kan blunda för det samhälle vi ingår i och som vi önskar bidra till på ett gott sätt. Så missförstå mig inte, kramar och beröring är för människan något oerhört viktigt. Det är bara hur vi gör det som vi behöver samtala om och fundera över, så att vi kan fortsätta att vara ”en varm gemenskap där vi växer”, särskilt i en kontext med många nya och olika människor.
Allt gott
/Krister Liljegren
Citat Bibel 2000