Hugo Alfvén firar 150-årsjubileum detta år. Han var en av de stora tonsättarna i Sverige och du är nog mer bekant med hans kompositioner än vad du kanske anar. Midsommarvaka och Uti vår hage är exempel på låtar som ofta hörs. Han skrev också musiken till Ernest Thiels dikt, Jag längtar dig som har en mycket kort text där bl a frasen jag längtar dig, jag längtar ditt rike upprepas. På radion pratade man om detta nyss och ganska snart påstod man att detta inte behövde betyda något religiöst, såklart…
Så typiskt vår tid att sekularisera varje möjlighet till andlig förundran och eftertanke, tänkte jag. För det kan ju inte vara så att någon tänkte eller tänker på Gud och sin andliga längtan? När vi tittar igenom våra glasögon, formade i vår tid, tycks en slags automatisk bortsortering av det andliga ske i många sammanhang. En religiös beröringsskräck sprider sig med varje påstående om det sekulära tänkandets överhöghet och tolkningsföreträde. Det är som att de viktigaste funderingar vi människor bär på; finns det någon mening med livet, finns det något mer än materia, skalas bort.
Människan har i alla tider burit på förundran inför livets storheter och många gånger har den formulerats i en religiös dräkt med tankar om en större dimension som människan tycker sig ana. Vi människor har förmågan att uppleva och begrunda det som inte är materia, såsom tankar, minnen, känslor, intuition och religiösa erfarenheter. Dessutom tycks vi bli mer hela som människor när vi vågar närma oss spektrat av vad det är att vara just människa med sådana förmågor. I dessa förmågor ryms frågor om kärlek, liv, död, gud eller gudar, mening och sammanhang. Vi kallar dem existentiella frågor. Om dessa existentiella frågor får ta plats i vår syn på människan kan vi tala om en holistisk syn på människan, vilket betyder en helhetssyn på människan, där alla delar av vår mänsklighet räknas.
Därför känns det sekulära paradigmet i vår tid lite märkligt när denna sida av oss människor inte riktigt får ta plats, såsom den egentligen alltid fått göra. Kanske skulle ett imperativ (uppmaning) för vår tid vara; ta människors existentiella frågor på allvar, låt hela människan få leva! Under mina studier på EHS fick vi del av WHO’s tankar kring de existentiella frågornas betydelse för hälsan. Här fanns bland annat den personliga tron med som en viktig faktor. Om jag minns rätt så uttrycktes det som en känsla av tillhörighet till, och tro på, något andligt, såsom exempelvis en gudom.
Jesus tog (och tar) dessa frågor på allvar i sitt möte med människor. Han ville jämna vägen och röja undan hindren som stod i vägen för människors förståelse av vem Gud är. Här finns också hans ständiga omsorg om människan som individ och hennes holistiska förutsättningar. “Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv”, säger Jesus. Ordet liv, psuché på grekiska, kan betyda både liv och själ och åsyftar det inre liv som finns i oss människor. Gud för samman och helar genom Jesus det trasiga i oss människor, men gör det utifrån en helhetssyn (holistisk) på oss. Därför både utmanar och befriar Jesus människors inre liv, samtidigt som han också ibland botar rent fysiska sjukdomar. Här sker dessutom något med själva kontexten kring en människa om vi exempelvis ser på Sackaios, Maria från Magdala och flera med dem.
“Jag längtar alltid mest, då du är när”, fortsätter dikten som nämndes i början av texten. Om dikten handlar om Gud och Gudsriket vet jag inte, men om vi är öppna för möjligheten så beskriver versen en för många känd erfarenhet. Att komma nära Gud med vårt liv och våra känslor skapar en känsla av längtan efter mer. Denna erfarenhet kan uppstå i alla möjliga sammanhang och handlar om att våga närma sig Gud med allt vi är, det fysiska och det immateriella. I Jesus kommer människan mycket nära Gud, ja vi lever enligt Paulus ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.
“Jag längtar alltid till ditt skönhets rike, jag längtar dit, då jag är där.”
/Krister Liljegren
Citat:
Bibel 2000 Mark 8:36
Jag längtar dig, H. Alfvén, E. Thiel.