Den 10 december satt jag bänkad framför TV:n och följde Nobelfestligheterna noggrant. En äldre man med flera olika medaljer på fracken fångade mitt intresse då han blev intervjuad för att berätta om fysikpristagaren. Denne man utstrålade både glädje och ödmjukhet. I samma stund fick jag en skärmdump av min syster med bild på mannen i frack och hon skrev att han har ett sommarhus på Klädesholmen och går till min lilla hemförsamling ibland, dessutom är han mycket trevlig skrev hon. Jag blev nyfiken på denne äldre herre med den glada och ödmjuka utstrålningen så jag började googla.
Han hade ett mycket långt och gediget CV med diverse uppdrag och utmärkelser och är professor emeritus i atomfysik. Snabbt ögnade jag igenom hans memoarer och jag fastnade för några meningar han skrev och som understryker söndagens budskap där temat är ’Guds barn’.
Denne professor emeritus uttrycker sig så här: ”Den djupaste stilla glädjen är nog faktiskt den som kan fylla och överväldiga en människa, vetskapen om att man är ett Guds barn.” Och han fortsätter att skriva ”Inget är väsentligt förutom min barnsliga tro på Gud.”
Jag tänker på söndagens evangelitext från Matteusevangeliet 18:1-5 (årgång 3). Med frågan som lärjungarna ställer till Jesus: ”Vem är störst i Guds rike”? Vi måste bli som ett barn svarar Jesus.
Det finns inget högre eller större än att bli ett Guds barn. Inga meriter, utbildningar eller fina efternamn kan nånsin få oss att bli stora i Guds ögon. Att ta emot Guds stora gåva i Jesus och bli ett barn i Guds stora familj, det är det största du och jag kan bli. Av nåd.
”Vi är Kristi medarvingar och vi ärver våran Far, vi är barn av Guds rike, vi är en familj vi är ett”. Den gamla kören nynnar jag på inför söndagens Gudstjänst.
”Se till mig som liten är, amen”
/Camilla Bergius