Det är en härlig vårdag jag tar mig till Missionskyrkan för vårens kvinnofrukost.
Festsalen är full av kvinnor som njuter av den goda frukosten och som kommit för att lyssna till Linda Ulmå, dagens föreläsare. Hon arbetar bla på STC.
Temat är hopp- om att hoppas. Hon börjar med att berätta om sina döttrar och deras kaniner. De har lärt dem att ta sig runt en hinderbana. Den ena kaninen tar sig lätt över varje hinder och får mycket stöttning medan den andra kaninen inte visar lika mycket energi och snart lägger av. Här är stöttningen inte lika stor heller.
Med denna berättelse jämför hon sen oss som människor. Det är många som avger nyårslöften. Det ska börjas träna och det köps årskort på gymmet. Man tar sig dit och går ut för fullt. Det håller oftast i några veckor sen är man tillbaks till de gamla vanorna.
Hon tar oss sedan med i de olika stadier man går igenom när man ska förändra något. Det första är förnekelsen; att nä jag behöver ju inte ändra på nått.
Sedan följs det av begrundandestadiet när man inser att man borde göra nåt. Man frågar sig själv är jag nöjd? Då är sinnesrobönen bra att ta till: ändra det du kan och acceptera det jag inte kan ändra.
Sen kommer då förberedelsestadiet. Här skaffar man sig kunskap och tar reda på vilka vägar man kan gå. Att sätta upp mål att sträva emot. Vilka hinder kan man stöta på? Hon poängterar att det sociala stödet är jätteviktigt när man påbörjar något.
När Linda berättar drar hon upp många härliga berättelser och man får skratta gott. Man är mätt och glad när man lämnar kyrkan.
Marie Andersson