Konstnärer

Birgitta Vikstrand Andersson, akvarell
Johan Andin, foto
Marie Hellbergh, textil konst
Birgitta Ericson, akryl och akvarell
Ewa Johansson, akvarell
Linnea Amnerud, teckning
Carolin Leckström, foto
Ing-Marie Leijon, tavlor & bok
Ingemar Lindahl, sångtexter & dikter
Hanna Amnerud, foto
Marie Andersson, dikter

Birgitta Vikstrand Andersson heter jag och är bosatt i Lidköping. Jag fick först under en sjukskrivningsperiod 2001 upp ögonen för akvarellmålningen. Efter tidigare inspirerande kurser i bl a textil och porslinsmålning kom akvarellen att bli en stark passion som resulterade i studier på Helidens Folkhögskola följande år under Björne Åslunds ledning. Vidare kom konstnären Kjell Fristedt att både bli god vän och en viktig mentor i konsten, vilket lett till mitt deltagande i ett stort och brett antal utställningar runtom Västra Götaland under årens lopp. Motiven varierar oftast mellan djur, blommor, natur och porträtt.

”Se på himlens fåglar och markens blommor” uppmanas vi av Jesus. Det har varit ett centralt tema i mitt liv i stort och i mitt konstnärskap – att se på världen med en kontemplativ och profetisk blick. Se fåglarna, se blommorna, se skönheten, se skörheten, se mig själv i förhållande till allt detta.

Jag heter Johan Andin, 41-årig gymnasielärare och tvåbarnsfar boende i Lidköping. Ända sedan jag fick min första kamera som barn har jag använt den för att se världen. Född och uppvuxen i de värmländska skogarna blev det naturligt att följa med min far ut på hans fotoexkursioner i tjäderskogar och på orrmyrar. I hans fotspår fick jag följa när vi sökte möjlighet att fota den exotiska och sällsynta skogsfrun i de mörka storskogarna eller de färggranna höstlöven i all sin praktfulla vardaglighet hemma i trädgården. Genom pappa fick jag en skolning i det dokumentära naturfotot och det präglar fortfarande mycket av mitt konstnärskap. Samtidigt har jag också sökt ett eget formspråk där ord och bild kombineras, ibland också med ljud. Jag strävar efter det kontemplativa mötet med mina motiv och att låta det mötet vrida rätt på mina perspektiv och sätta in mig själv i ett större sammanhang. I mitt fotograferande vill jag försöka finnas i skärningspunkten mellan skönhet och skörhet, att följa naturens rytm i kontrast till det moderna samhällets netflixifierade och alltmer artificiella tillvaro. Det leder i förlängningen till ett utforskande av oss som människor i förhållande till resten av ekosystemet. Vilka är vi? Vad säger vårt sätt att förhålla oss till naturen om vår tid? Vad sker om vi ser på fåglarnas väg över himlen med en hoppets blick? Kan det genuina mötet med en lappuggla eller en myrspovsflock vara någon form av hoppfull motståndshandling mot vårt sätt att breda ut oss på andra arters bekostnad – och kanske i förlängningen på vår egen arts bekostnad?

Jag heter Ewa Johansson och bor i Götene. Jag har målat akvarell av och till sedan 1997. Så länge jag jobbade fanns inte tiden att ägna mig så mycket åt måleriet som jag ville.

Jag har gått kvällskurser, sommarkurser och numera är jag med i en grupp på åtta konstnärer som målar varje måndag förmiddag. Vi inspirerar och utmanar varandra.

Jag har inget tema i mitt målande utan är mer en ”periodare” och tycker att själva målandet är terapeutiskt.

Jag heter Linnéa, jag är snart 16 och är uppvuxen utanför Lidköping, men bor numera mestadels i Skara. Jag har målat sen jag var barn och har alltid intresserat mig för konsten. Jag ägnar mig inte åt någon speciell konstform, utan tycker om att experimentera med olika tekniker och uttryck. Jag har precis börjat gymnasiet i Skara där jag studerar bild och form och hoppas på en framtid där jag kan fortsätta hålla på att måla och rita.

Jag heter Ing-Marie Leijon och är en kreativ kristen kvinna på 62 år. Jag bor i Lidköping sedan 2007. Började måla vid köksbordet för ca 4 år sedan och målandet ger mig själsro. I år kommer ha som rubrik: Livet – att bära hoppet

Mina akvareller försöker spegla olika bitar av livet och om det stora uppdraget vi som människor fått att vara bärare av hopp. Jag vill ge andra möjligheten att reflektera över det uppdraget.

Jag öppnar mitt innersta för den handlande kärlek som får hoppet att gro i missmodets kalla värld. Det finns ett ord i hebreiskan ”Hineni” som betyder ”här är jag med hela mig, använd mig”. När Livet kallar oss att vara bärare av hoppet i denna mörka värld blir mitt svar HINENI! Vad svarar du?

Du kan också även i år köpa min bok ”jag lever nu i ljuset av då”
Detta ställer jag ut:

• Akvareller
• Bok
• Miniakvareller i form av kylskåpsmagneter

Jag heter Ingemar Lindahl, och definierar mig fortfarande som folkhögskollärare, fast pensionen har försörjt mig i rätt många år nu. Mötet med många människor, unga och äldre, i goda samtal och ibland konfrontationer har nog slipat ner en hel del av vad jag kanske trodde att jag visste om livet.

Periodvis har jag samlat på mig bilder på spår som andra, eller ibland naturen, har lämnat efter sig, mer eller mindre frivilligt. Jag tror att vi alla letar efter, och ofta omedvetet läser in, sammanhang och tolkningar i princip i allt vi ser: Ansikten, symboler, ting i naturen, skapat av människor eller naturföreteelser. Jag tror också att vi alla har något behov av att lämna åtminstone något eget spår efter oss, för kanske någon annan att tolka eller rentav minnas.

Om det finns någon linje i de bilder och texter jag delar med mig av här, så är det oundvikligen det du själv läser in, upplever eller bara förvirras av. Men det var roligt att leta fram sånt som en gång fick mig att stanna till och se efter : Vad var det jag såg?