Så fick jag äntligen ta mig till Missionskyrkan en tidig lördagmorgon i november för en länge efterlängtad kvinnofrukost. På grund av pandemin hade den skjutits upp flera gånger. Nu märktes pandemin genom att antalet deltagare minskats ner till 80 personer.
Man möttes, som vid tidigare frukostar, av mumlet av röster när man gick in i byggnaden. I år fick man ta plats inne i kyrksalen medan man väntade på att finna sig en plats runt borden. Det var ett magnifikt frukostbord som dukats med allt en frukost kan innebära! I år fanns även gröt med.
Vid tiotiden tog föredraget med Hanna Möllås fart. Hennes tema utgick från hennes bok Hela mig och handlade om vikten av att ”adoptera” sig själv. Hanna är utbildad barnmorska och arbetade som det i många år. Vidare har hon även utbildning inom sex och samlevnad, sexologi och psykoterapi. Hon har arbetat som psykoterapeut i elva år nu. Hon fick ge upp barnmorske yrket på grund av sin reumatiska sjukdom.
Hanna är adopterad och fick tidigt förklarat för sig och fick känna hur älskad hon var. Detsamma ska vi som människor göra när vi adopterar oss själva. Man adopterar sin egen kropp och sina känslor. Vår kropp ger oss njutning, glädje m m, men även smärta. Smärta kan komma från så många olika saker. Från kropp, själ, minne, ångest eller upplevelser. Vi får tänka på att vi är Guds avbild. Hanna berättade att hon mitt i sin smärta känner att hon har en Gud som vet hur det känns att ha smärta, vet vad lidande innebär. Man kan luta sig mot honom, ha någon som lyssnar när det behövts.
För att kunna adoptera sig själv ska man försonas med sig själv. Här kan man älta och älta allt tills man förstår sig själv. När du lyssnar till dig själv så förstår du dig själv. Vi fyller livet med både goda erfarenheter, ilska och sorg. Hur vi tacklar det vi möter beror ofta på uppfostran. Hur vi uttrycker känslor. Hur är det att vara arg och vilka skillnader finns i detta? Män tenderar att uttrycka sig genom ilska istället för att visa sig ledsna. Kvinnor som gråter kan lika ofta vara ledsna som ilskna. Vi är helt enkelt olika. Vi är alla unika. Det är svårare att vara unik än att vara som alla andra. Adoptera berättelsen om dig själv! Vad tar du med dig? Vad lämnar du?
Hanna avslutade sitt föredrag med orden: Du är inte normal, du är UNIK!
/Marie Andersson
