Hebreerbrevet 10:35
Hösten kommer smygande. Ljuset förändras. Mörkret blir längre och luften bär en annan ton. Efter sommarens vila börjar vardagen åter ta form. Kalendern fylls, dörrar öppnas och en ny tid ligger framför oss. Vi vet inte riktigt vad den kommer att innehålla.
Kanske bär vi på förväntan. Kanske på frågor. Kanske på sådant vi längtar efter men också sådant vi oroar oss för.
Mitt i denna övergång får vi stanna upp och lyssna till orden:
”Kasta därför inte bort er frimodighet.”
Vilket märkligt vackert råd. Som om Gud vet att vi ibland tappar modet på vägen. Vi tappar det när bönen dröjer. När människor gör oss besvikna. När livet inte blir som vi hade tänkt. När våra krafter inte räcker till. När vi börjar jämföra oss med andra och tycker att det vi själva har att ge är för litet. Då kan frimodigheten sakta försvinna.
Men Gud säger:
Tappa inte bort den. Håll fast.
Inte därför att du själv alltid måste vara stark, utan därför att Gud är trofast. Det är en stor skillnad. Vår frimodighet behöver inte vila på vår egen förmåga. Den får vila på Gud. På honom som säger:
”Jag är med er alla dagar.” Inte bara de dagar då allt fungerar. Inte bara de dagar då tron känns självklar. Inte bara de dagar då vi känner oss starka. Alla dagar. Också de grå dagarna. Också dagarna då vi inte har några enkla svar. Också dagarna då det enda vi kan göra är att ta ett litet steg framåt.
Kanske är det just det Gud vill påminna oss om inför hösten:
Du behöver inte veta hela vägen.
Du behöver bara våga ta nästa steg.
Ett steg i taget. En bön i taget. En dag i taget. En människa i taget.
Och kanske är det så Gud ofta leder oss inte genom att visa hela kartan, utan genom att ge oss tillräckligt med ljus för nästa steg.
Hösten påminner oss också om något annat. Träden släpper sina löv. Det som varit grönt och levande under sommaren förändras och faller till marken. Det kan se ut som förlust. Men trädet har inte slutat leva. Det förbereder sig för en ny årstid. Kanske behöver också vi ibland våga släppa taget. Släppa sådant som Gud inte längre ber oss att bära. Gamla rädslor. Gamla besvikelser. Gamla bilder av vilka vi måste vara. Sådant som har gjort sitt. För att kunna ta emot det nya som Gud vill göra. Det finns en tid för att växa och en tid för att vila. En tid för att hålla fast och en tid för att släppa taget. Men genom alla årstider är Gud densamme.
Hans nåd tar inte slut.
Hans kärlek förändras inte.
Hans trofasthet upphör aldrig.
Därför får vi möta hösten med förväntan. Inte för att vi tror att allt kommer att bli enkelt. Utan för att vi tror att Gud kommer att vara med. Kanske kommer den här hösten att innebära nya möjligheter. Kanske kommer någon att hitta tillbaka till tron. Kanske kommer en bön som burits länge att få ett svar. Kanske kommer Gud att öppna en dörr som vi ännu inte ser. Och kanske kommer Gud att använda just dig för att bära ljus till någon annan. Ett vänligt ord. En öppen dörr. En hand på en axel. En förbön. Ett samtal. Ett vittnesbörd.
Det som känns litet i våra händer kan vara stort i Guds händer. Så låt oss inte underskatta det Gud har lagt i oss.
Tänk inte; Jag är för liten. Jag kan för lite. Någon annan får göra det.Gud söker inte perfekta människor.
Han söker hjärtan som är villiga. ”Här är jag, Gud. Använd mig.”
Kanske är det vår bön inför hösten.
Inte: Gud, låt allt bli som jag vill.
Utan: Gud, låt mig få vara med där du verkar. Låt mig se människorna omkring mig. Låt mig höra när någon behöver uppmuntran. Låt mig våga när du kallar. Låt mig hålla fast när vägen blir svår. Och framför allt:
Låt mig inte tappa min frimodighet.
För vi går inte ensamma in i den nya årstiden. Jesus går med oss. Han går före oss in i det vi ännu inte känner.
Han är med oss i det vi inte kan kontrollera. Han bär oss när våra egna krafter tar slut. Och när vi inte längre vet hur vi ska gå vidare får vi luta oss mot hans löfte: Jag är med er alla dagar.
Så låt oss gå in i hösten Med tro. Med hopp. Med öppna hjärtan. Med förväntan. Och med frimodighet. Vi vet inte vad som väntar runt nästa hörn. Men vi vet vem som håller vår hand. Tappa därför inte er frimodighet. Håll fast vid Jesus. Håll fast vid hoppet. Håll fast vid tron. Och när höstlöven faller, låt dem påminna oss: Det som förändras behöver inte betyda att Gud har lämnat oss.
En ny årstid kan också vara början på något nytt.
Och kanske är det just där vi får vila:
I förvissningen om att Gud fortfarande
Omsluter oss på alla sidor och alltid går vid vår sida!
/Ing-Marie Leijon