– Jag har inte mycket negativt att säga om pandemitiden, säger Zane lite överraskande när hon får frågan om hon skulle vilja berätta om hur året varit.
Zane Viskere-Briede bor med sin man Peter och sina tre barn Lauma, Luize och Leo på Kållandsö. Hon har varit hemma med barn under hela pandemin så en hel del av vardagen har varit sig lik men med färre skjutsningar och aktiviteter än annars beskriver hon att det varit ett lugnare år med mer tid och utrymme. Zane är medlem i Missionskyrkan och trots att hon saknat att fira gudstjänst på plats i kyrkan beskriver hon en gudsrelation och tro som stärkts under året.
– Jag har haft mer tid att läsa och har lyssnat på undervisning och gudstjänster via nätet. Det finns så mycket bra tillgängligt. Pandemitiden har lärt mig att inte vara för bekväm. Att allt inte är givet. Tacksamheten för allt det minsta man har som man inte tänkte på annars har fått växa. Det finns så många små saker man glömmer att tacka Gud för när allt är som vanligt. Gud vet vad som händer och är med oss i allt. Det är bara vi som blir överraskade när sådana här saker händer. Han vet ju redan allt.
Gud vet vad som händer och är med oss i allt. Det är bara vi som blir överraskade när sådana här saker händer. Han vet ju redan allt.
När familjen i september fick beskedet att lille Leo behövde opereras i skallen eftersom hans fontaneller växt igen snabbare än de skulle blev Zane ledsen och rädd.
– Jag kände mig lite vilse i tankarna och funderade på hur jag skulle be men valde att be att Guds vilja skulle ske. Jag fick överlämna Leo i Guds händer. Han är ju Guds mer än min. Jag tar hand om honom men Gud älskar honom till och med mer än jag kan göra. Då kände jag mig trygg i att han skulle opereras och allt skulle bli bra. Gud förbereder oss på stormar i våra liv och framför allt så går han med oss genom dem. Som Jesus när han gick på vattnet med lärjungarna mitt i stormen. Under denna tid såg jag stärkande bibelord överallt. Jag är också väldigt tacksam för min hemgrupp, som var ett stöd med förböner under den tuffaste tiden.
Operationen blev uppskjuten eftersom det var brist på intensivvårdsplatser men blev till slut av och gick så bra att till och med läkarna verkade överraskande. Leo förlorade mindre blod än väntat och hämtade sig bra.
– Det blev som en så personlig gåva från Gud till mig. Det har varit många känslor men jag är starkare efteråt, berättar Zane.
I slutet av mars gjordes en andra lyckad operation där fjädrar och skruvar togs bort och idag mår Leo bra och troligen behövs ingen vidare åtgärd.
– Ibland är det som om man inte märker att man fastnat lite i livet och tron och när man blir omskakad så känner man sig som om man har sovit men får vakna till.
/Rebecka Appelfeldt