En del Psalmer som vi finner i Psaltaren kan kännas helt naturliga att läsa, som Psalm 23. Andra kan kännas väldigt främmande, eller till och med obekväma. Det är okej.
Psaltaren inkluderar böner för varje stund i våra liv, inklusive våra mörkaste och värsta stunder. Det är inte våra ord, utan vi har fått dem av Gud. Gud som har medlidande för oss. Detta är Guds ord givna till oss med möjligheten att be dem tillbaka till Honom.
Jämför nu dessa två verser från Psalm 9 och 10, som båda använder samma fras på hebreiska (och svenska): לְעִתּ֥וֹת בַּצָּרָֽה eller “i nödens tider.”
HERREN är en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider. (Psalm 9:9)
Varför, HERRE, står du så långt borta och gömmer dig i nödens tider? (Psalm 10:1)
Så vad är egentligen sant Gud, vilket av dem? I nödens tider; är du en tillflykt, eller frånvarande?
Till en början så ser detta såklart ut som något motsägelsefullt. Men egentligen är det en insiktsfull reflektion på de emotionella och spirituella humörsvängningar vi alla upplever.
En dag så känner vi oss säkra i Guds beskydd och nästa så undrar vi om vi är helt övergivna.
Igår var han en mäktig borg.
Idag känns han kanske snarare som ett rangligt skjul.
Imorgon så kanske det till och med känns som att han skulle kunna komma att bli våran ovän.
Långt ifrån att förminska tron, så uppenbarar snarare dessa två psalmer som ligger rygg i rygg med varandra hur djupt Gud förstår oss. Psalmerna erbjuder inte någon slags steriliserad eller sanerad religion, men ger oss ärliga böner för varje känslomässigt tillstånd hos oss.
Trygghet och osäkerhet. Glädje och sorg. Lov och protest.
När besvär dyker upp, så för det ofta med sig lidande och framhäver våran stökiga, mänskliga komplexitet. Och vart vi än är, känslomässigt, psykologiskt eller andligt, så möter Psalmerna oss där. De ger oss orden att gråta sörja med, hoppas på och klamra sig fast vid.
Detta gör Psaltaren till den perfekta böneboken. De reflekterar inte en motsättning, men en omfattande inblick på tron under tryck. Tro är inte att låtsas som att allt alltid är bra. Det är att ha tillräckligt med förtröstan på vår Fader att ge Honom vår förvirring och smärta.
Och här är ankaret; oavsett vart vi är, eller hur vi känner oss, så klamrar vi oss fast vid denna sanning. Guden som vi ropar ut till i Psalmerna är Guden som har uppenbarat sig själv i Jesus Kristus. I Honom, vet vi att Gud alltid är för oss, även om det inte känns så.
Oavsett om Gud känns som den bergsfast borg för dig just nu, eller om det känns som att Han gömmer sig; så vill jag uppmuntra dig till att följa Psalmistens exempel och fortsätta att ropa efter och sträcka dig efter Gud. För lite senare i Psalm 10 finner vi också de uppmuntrande orden:
”Du, HERRE, hör de förtrycktas längtan, du ger deras hjärtan mod, du vänder ditt öra till dem för att ge den faderlöse och förtryckte rätt.”
Och när det känns som att vi inte finner orden att be, så har vi Psaltaren som hjälp.
Allt Gott
//Noa Holst