När den här texten skrivs har vi inte firat midsommar än, nästan en hel sommar ligger framför och en skön semester väntar. I min kropp finns de där känslorna som ofta infinner sig i mig när jag vet att en ledighet väntar, känslor av uppsluppenhet och förväntan. Vad det sen blev av sommaren och semestern det vet jag när ni nu läser texten men det enda jag kan utgå från just nu är här och nu. Egentligen är det alltid det enda vi har, här och nu.
Hur mycket planer vi än gör upp så finns det en massa saker vi inte kan styra över och livet kan ta riktningar vi inte alls vill att det tar och definitivt inte har räknat med.
Jag är inte ute efter att skriva en “Carpe Diem-text”, uttrycket som var så populärt på 90-talet och betyder fånga dagen, jag tror att livet är mer komplext än så.
Nä, det jag är ute efter är att vi i detta virrvarr som kallas livet ändå har val att göra. Även om vi inte kan välja hur livet blir kan vi välja vår grund.
Gud är oföränderlig till sitt väsen, densamme igår, idag och imorgon. En klippa rubbas inte och om vi väljer att bygga våra liv på Gud har vi en grund som står fast även när det känns som att livet skakar i grundvalarna. För så känns det ibland.
På den klippan får vi stå när livet är soligt, härligt och känns gott och vi får stå där när det stormar, när livet känns allt annat än härligt och vi inte mår bra alls – och så alla dagar däremellan. Dagar som inte känns som varken det ena eller andra.
Snart går vi in i en ny termin med allt vad det innebär och vissa dagar kommer att försvinna som grå möss, en del kommer att skina och en del kommer att kännas fruktansvärt jobbiga.
Oavsett hur din sommar har varit och hur hösten kommer att bli så får vi tillsammans kliva upp på klippan som är Gud. Han vill vara vår fristad hur livet än är och Gud är alltid här och nu.
//Tina Hjortlinger