I ett telefonsamtal i veckan blev jag påmind om ett av Jesu under. Den berättelsen har följt mig de senaste dagarna. Kanske kan den få tala också till dig.
Jag utgår från Johannes evangelium kap 6.
Jesus och lärjungarna befann sig på nordöstra sidan av Galileiska sjön. Ett glest befolkat område med sluttningar och mycket grönska. Judarnas påsk var nära, och många var i rörelse under denna period. En stor skara följde efter Jesus eftersom de hade sett och hört om de tecken och helanden han gjorde. De ville kanske få uppleva mer av vad Jesus gjorde. Jesus drog sig undan upp på berget tillsammans med sina lärjungar, men folket sökte upp honom. Det står att det var omkring fem tusen män. Det är inte orimligt att tänka sig att det kan ha varit uppemot 10 000–20 000 människor med kvinnor och barn.
Jesus ser situationen, förstår behovet och tar initiativet. Han säger till Filippos:
“Var ska vi köpa bröd så att dessa får något att äta?” Jesus visste vad han skulle göra, men han prövade Filippos.
Genast börjar de räkna. Det är en omöjlig uppgift. Resurserna räcker inte!
Då kommer Andreas med det enda som finns: grundtexten säger att det är en liten pojke i 5-8 års åldern som har fem kornbröd och två fiskar. Det var en enkel fattig vardagsmatsäck – tunna pitabröd av korn och små torkade och saltade fiskar. Mat som räcker till en person, inte till tusentals.
Och Andreas säger det som alla tänker
“Men vad är det för så många?
Ingen uttrycker tro. Ingen säger att detta kan bli något. Det är en ynklig liten gåva i jämförelse med det stora behovet.
Vad gör Jesus då?
Han ifrågasätter inte det lilla. Han förstorar det inte heller.
Han tackar Gud!
Sannolikt med en enkel tackbön som var välkänd.
“Välsignad är du, Herre vår Gud, världens konung,
som låter bröd komma fram ur jorden.”
En tackbön riktad till Gud, sen sker undret.
Det som var otillräckligt blir tillräckligt.
Inte bara så att alla får, utan så att det blir över.
Det handlar inte om hur mycket eller litet vi har, utan i vad vi gör med det vi har fått.
Se inte ner på det lilla du bär på i ditt liv.
Det kan kännas obetydligt. Otillräckligt. För litet.
Men när det lämnas över, kan Gud använda det på ett sätt vi själva inte kan överblicka.
Vår uppgift är inte att få det att räcka.
Vår uppgift är att lämna våra enkla gåvor och våra liv till Jesus och tacka!
Kanske är det där nånstans det landar. Det gjorde det i mitt hjärta.
Så, ge din lilla gåva till Jesus och våga ställa dig till hans förfogande inför uppgiften som väntar.
Gud står för resultatet.
Amen-Låt så ske!
/Camilla Bergius